Blott 21 år gammal tog den finlandssvenska poeten Larry Silván sitt liv. Innan det skrev han poesi och bodde i ett förfallet hus vid en avstjälpningsplats.

Jag hoppas du också är vid sjön i natt är den tredje utgåvan (tidigare 1977 och 1989) av boken och denna gång är det svenska Trombone som ger ut den. Så här skriver förlaget om boken på sin hemsida:

”Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När hans dikter gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans
dikt.

Denna volym, Jag hoppas du också är vid sjön i natt, rymmer ett rikt urval av Silváns dikter, varav några hittills opublicerade. För urval, redaktionell bearbetning, kommentarer och förord står Erik Jonsson. Boken omfattar 184 sidor och innehåller även tidigare förord av Birgit Kvarnström (från första utgåvan 1977) och Sven Willner (från andra utgåvan 1989).”

Jo, det här är då en poetisk käftsmäll må jag säga. Mina första tankar efter att ha läst Jag hoppas du också är vid sjön i natt, är vilken frustration som Silván fullkomligt vräker ur sig genom sin kraftfulla poesi. Det är inte ofta jag gråter nuförtiden (önskar jag kunde göra det oftare, men vet inte varför det blivit så), men nog kikar en liten tår fram, medan jag anammar Silváns livsöde och poesi.

Det finns en brutal äkthet som gnistrar genom bokens sidor. Silván diktar från sitt hjärtats innersta vrå, där frustrationen över samhällets orättvisor tornar upp sig som svarta moln över diktlandskapets himmel.

Jag läser dikten Till mej och dej, där Silván diktar inledningsvis:

”Är du nöjd nu
när du sålt ditt liv
till en kvävande likgiltig
sju-till-fyra-tomhet

Är du nöjd nu
när du låtit dem köpa
dina åsikter
av rädsla
för att förlora känslan av trygghet”

och några rader längre fram i dikten:

”Är du nöjd nu
när du pratar om fotboll
i stället för löneavtalet

– när du tar emot
lönepåsen i den ena handen
och förstör jorden
med den andra”

Silván är så befriande rakt-på-sak i sitt diktande. När jag läser Jag hoppas du också är vid sjön, är det som att hoppa på ett tåg som åker i full fart genom ett trasigt landskap som skriker ut sin längtan efter någonting annat än vad denna värld erbjuder.

Det är sorgligt och medryckande på samma gång och jag vandrar vidare med diktjaget som inte är medlem i nåt jävla samhälle utan snarare är universums barn, solnedgångens barn.

Jag får samma känsla när jag läser Silván som när jag läser Diana Bredenberg, att livet är för tungt och att döden är dörren till ett riktigt hem. Det är bara så sorgligt hur vi människor är mästare på att ta hand om oss själva och glömma bort våra medmänniskor och på så sätt öppna dörren till undergång för varandra.

Om vi människor kunde se lika mycket värde i våra medmänniskor, som vi gör i våra tvskärmar eller mobiler, så skulle sjukhusen och begravningsentreprenörerna ha mycket mindre jobb att göra.

Jag fortsätter läsa och Silván diktar om sin omgivning i dikten ”Värld”

”På natten
då jag sitter och undrar var jag är
kommer hararna
till berget vid mitt hus
till ängarna vid mitt hus
för att gräva sej igenom snötäcket
och försöka finna någonting att äta”

Jag hoppas du också är vid sjön i natt är vacker och hemsk på samma gång. Språket är levande och verkligheten obarmhärtig. Silván diktar med hjärtats bläck i en längtan efter ett liv som gick förbi honom.