Hej Carolina. Det har gått fyra år från din förra diktsamling ”I varje grässtrå såg jag en eld” fram till ”Vi har alltid funnits” som släpptes nyligen. Berätta gärna om arbetet med ditt senaste verk och dina känslor kring boken?

– På flera sätt ser arbetet med den här boken likadant ut som det gjort med de föregående böckerna: Helheten växer fram långsamt, medan de enstaka dikterna eller raderna oftast kommer liksom ögonblickliga. Det största hantverksarbetet äger rum när dikterna sinsemellan (eller för all del den enskilda dikten) ska läsas ihop och fungera musikaliskt och på andra sätt kompositionsmässigt. Kanske skiljer sig den här gången från de andra genom att jag upplevt ett ökat…en kraftigare ska jag säga, nödvändighet att skriva, som människa på jorden, och i den samtida världen, där kraftorden för att beskriva denna inte räcker till.

I efterhand har jag förstått att jag sökt samla en kör av varelser – Igelkott, Prästkrage, Björk, Mamma, Pappa, Snäcka, Pärlbåt, Mjölkört, Mosslik, Vatten, Äng, Barn, Barnbarn – som står kvar tillsammans, i minnet, och i tider framåt och bakåt, och som hävdar sin rätt att finnas. Livets själva Finnas-kraft, en intelligens mot vilken dagens vidriga, brutala dumhetsvärld, ändå och oavsett, står sig slätt.

Vad är poesi för dig?

– Ett sätt att vara människa. Ett sätt att varsebli och samtala med både synliga och osynliga världar. Söka hitta det som stämmer, finna ekvivalenter, alltså det som stämmer överens, också med det som kanske inte kan ta plats i språket (och ändå använda sig av språk). Veklighetslängtan. Veklighetskärlek, kanske. Och om vi nu kan använda det ordet, en handfast och själslig praktik, kanske. Ett slags motstånd utan för mycket av egenviljans agenda.

Poesi som jag gärna läser talar till mig, ger inspiration och hopp, närvaro, ja, tröst också. Ett Trots Allt. Tack och lov.

Hur tycker du det poetiska klimatet runtomkring dig har förändrats genom alla decennier som du skrivit och läst lyrik?

– Paradoxalt nog både mera öppet och mera slutet. Skrivandet spirar på många ställen. Det är möjligare nu att på olika vägar få ut sitt skrivna. Men det gemensamma samtal som tydligare fördes förr har nu splittrats upp och förs i egna som man säger ”bubblor” ”trådar” ”stuprör”. Den gamla makt-koncentrationen är bruten, vilket kan föra något gott med sig. Men de nya bubblorna skapar också en ny sorts isolering, maktkoncentrationer och bubblifierings-dikotomier. Och i vissa bubblor odlas den anything goes-mentalitet vars frukt är meningslöshet.

Ja, jisses, jag vet inte vad jag kan säga. Varmt kan jag i alla fall rekommendera boken ”Narrationens kris” av filosofen Byung-Chul Han.

Jag kom att tänka på en boktitel nu: ”Orden som befriar” (av Marie Cardinal; kom på 70-talet har jag för mig). Låt oss hoppas och verka för det!

(Foto: Sara Mac Key)