Skymningen kommer inte.
Den minns oss.

Den lägger sin hand över dagen
som om den ville trösta något
ingen riktigt förstår.

Färgerna drar sig tillbaka långsamt,
inte som flykt
utan som någon som stannar kvar
lite för länge i en dörröppning.

Allt blir mildare då
kanterna, ljuden, tankarna.
Till och med sorgen
byter röst.

Man står där
utan att veta vad man väntar på
och ändå känns det
som om något passerat
väldigt nära.

En fågel korsar himlen
och försvinner in i något
som inte riktigt är mörker.
Bara en annan sorts närvaro.

Och i det ögonblicket
när ljuset nästan gett upp
men ännu inte gjort det,
är det som om världen
andas ut genom oss.

Inte av lättnad,
utan av igenkänning.

Som om allt vi förlorat
för en stund
får finnas kvar
utan att behöva stanna.

Och det gör ont,
men på ett stilla sätt
som när någon säger ditt namn
från ett rum
som inte längre finns.

(Nyskriven dikt 28.4-2026)