Kall vind genom sprickorna
svart kaffe, blekt ljus
du säger att det är vår nu
men jag tror dig inte riktigt

Staden svettas metall
och något som liknar löften
som aldrig riktigt tänkte hålla

Vi går ut ändå
för att det finns inget kvar
att stanna i

Sol över trasiga gårdar
över glas, över grus
över allt vi inte orkade fixa
innan vintern tog slut

Du står där utan jacka
som en dålig idé
som ändå känns nödvändig
säger: det här är maj
som om det förklarar något

Gräset bryter igenom
som ett misstag
ingen orkar rätta till

Natten är tunnare nu
men inte snällare
den ser oss tydligare

Maj lovar inget
den bara öppnar dörrar
till rum vi redan lämnat

och ändå går vi in
igen, igen
som om vi inte vet bättre