När jag läser Delad åkning av Malin Strinnholm tänker jag på hur vissa människor talar lågmält om sådant som egentligen borde få hela världen att stanna. Som om de står mitt i ruinerna av sitt liv och ändå fortsätter att se det som fortfarande lyser.

Malin Strinnholms dikter rör sig i det landskapet. Mellan sjukhuskorridorer och skymningar. Mellan metastaser och hallonbuskar. Mellan panik och förundran.

Det som slår mig starkast är inte mörkret i boken utan ömheten och den svarta humorn som tröstar på något sätt.

Hur blickarna stannar kvar.

På mamman i köket. På pappan som en gång höll hennes händer. På döttrarna som fortfarande växer medan döden sitter med vid bordet.

Särskilt drabbas jag av dikten ”Mamma”, där modern säger:

”Beklaga inte sorgen / sade du / för den är lyckans avigsida.”

Det är en av de där raderna som stannar kvar långt efter läsningen. Inte för att den erbjuder någon enkel tröst, utan för att den uttrycker något som boken återkommer till gång på gång: att kärlek och förlust inte är varandras motsatser. De hör ihop.

Många har skrivit om sjukdom. Många har skrivit om sorg. Men få skriver om det med den märkliga blandningen av skärpa och värme som finns här.

I Delad åkning blir cancern aldrig bara en diagnos. Den blir ett tillstånd av förstärkt närvaro. Ett sätt att se världen där varje taxiresa, varje regnskur och varje andetag laddas med betydelse.

Särskilt fastnar jag för hur Strinnholm återkommer till det vardagliga. Medicinburkarna bredvid kaffebryggaren. Samtalen om vädret. Färdtjänsten. Sms från vården.

Allt det där som fortsätter trots att avgrunden öppnat sig.

Eller kanske just därför.

Samtidigt finns det partier där Strinnholm blir mer resonerande än poetisk. Några dikter hade möjligen vunnit på större återhållsamhet och hårdare koncentration. Ibland förklaras det som redan framgått genom bilderna, och vissa teman återkommer så ofta att de förlorar en del av sin laddning.

Men även när boken tappar något av sin skärpa finns samma ärlighet kvar. Samma vägran att försköna eller förenkla.

Det finns också ett mod i boken som inte känns konstruerat. Inget hjältemod. Inga inspirerande klyschor. Bara en människa som vägrar ljuga. Som vågar skriva att hon är rädd. Som vågar skriva att hon inte är rädd. Som vågar vara båda samtidigt.

Och kanske är det där diktsamlingens hjärta finns.

I motsägelserna.

I den märkliga erfarenheten av att livet ibland blir som mest levande när man tvingas se dess slutpunkt.

Flera gånger under läsningen tänker jag att de starkaste raderna inte försöker trösta läsaren. De försöker inte ens förklara.

De bara står där.

Tysta som sjukhuskorridorer efter besökstid.

Och väntar.

Delad åkning är en diktsamling som bär sin sorg öppet, men inte låter den bli hela berättelsen. Det är också en bok om kärlek. Om kroppens sårbarhet. Om barn. Om skuggor.

Om den där märkliga glöden som ibland uppstår mitt i mörkret och som gör världen större, just när den håller på att krympa.

När jag slår igen Delad åkning är det inte sjukdomen jag minns.

Det är sättet hon fortsätter att se.