Fredagsintervju med Malin Strinnholm

Malin Strinnholm (född 1976) har alltid skrivit. Fram tills nyligen var det prosa som föll sig naturligt för henne, och hon har en nästintill färdig sekelskiftesroman liggande på hårddisken. När livet ställdes på ända och hon ville berätta om det riktigt nära, det där som bara måste komma ut, blev dock poesin det självklara valet.

Malin är lärare i svenska och engelska och bor med make och barn i Aspudden, strax utanför tullarna i Stockholm.

Hej Malin och grattis till din diktsamling ”Delad åkning” som kom ut nyligen. Det här var ju inte helt lätt läsning ang cancer som huvudtema. Jag antar att boken var ännu svårare att skriva än att läsa. Hur stor terapeutisk effekt hade skrivandet om detta ämne för dig?

– Tack! Jag förstår att man kan tro det, men den var faktiskt inte alls svår att skriva. Faktum är att de flesta av dikterna tillkom i ett tillstånd av flow. Nästan som att de födde sig själva. Att läsa dem högt däremot, som jag gjorde vid en poesiafton nyligen, var väldigt känslosamt.

Terapeutiskt har det absolut varit. Att gå in i det där tillståndet av flow känns helande i sig. Och att klä den här absurda erfarenheten i ord har känts väldigt meningsfullt.

Var det ett svårt val för dig att skriva en sådan personlig diktsamling som ”Delad åkning” är?

– När jag skrev dikterna tänkte jag nog inte att det skulle resultera i en diktsamling som någon annan skulle läsa. Därför blev det kanske mer personligt än om jag från början siktat på publicering. Det är jag glad för nu. Det finns noll filter och så vill jag ha det.

Hur känns det nu när boken är klar och finns ute nu?

– Väldigt bra. Mycket i min tillvaro består av sorgliga besked och tråkiga saker som sjukhusbesök färdtjänstresor. Då är det extra värdefullt med det som glimrar. Och att hålla sin debutbok i handen glimrar något otroligt.

Poeter som inspirerar ditt skrivande?

– Jag har läst relativt lite poesi och jag kan nog inte peka på några specifika inspirationskällor till mitt eget skrivande, men poeter jag uppskattar är till exempel Sonja Åkesson, Bruno K, Öijer och Inger Christensen.

Hade du skrivit poesi innan denna diktsamling eller började din resa med lyriken i samband med ”Delad åkning”?

– Jag har skrivit mycket prosa genom åren men ja, lyriken är en ny och spännande uttrycksform för mig.

Vad fick dig att börja skriva poesi?

– Skrivarlinjen jag gick var indelad i olika block och poesi var det vi började med. Eftersom jag vid det tillfället inte såg mig själv som poet blev diktandet väldigt kravlöst, lekfullt och lustfyllt för mig. Och så upptäckte jag att det ibland blev ganska bra. Det fick mig också att börja läsa mer lyrik än innan. När jag senare ville skriva om det mest personliga föll det sig naturligt att göra det i form av poesi.

Vad har du fått för reaktioner på boken hittills?

– Något av det finaste med hela det här projektet har varit reaktionerna jag fått från andra cancerdrabbade som läst dikterna innan publicering eller hört mig läsa dem i ett klipp jag delat i sociala medier. En tjej berättade att hon läst några av dikterna för sin sambo, som börjat gråta och sagt att han äntligen förstod vad hon gick igenom. Poesi når fram till hjärtat utan omvägar.

Vad är poesi för dig?

– En direkt och avskalad form av litteratur. Poesi går direkt till smärtpunkten, till det euforiska eller absurda. Det uppskattar jag.

Vad är dina framtidsplaner för skrivandet och poesin?

-Just nu är mina framtidsplaner mycket vaga, då allt hänger på huruvida cancerbehandlingen fungerar eller ej. Jag räknas ju som obotlig, men jag hoppas att medicinerna kan ge mig mer tid, att leva och att skriva. Om det blir ytterligare en diktsamling vet jag inte, men det är inte omöjligt. Jag har också en nästintill färdig roman liggande, så kanske borde jag se till att knyta ihop den säcken?

Berätta om romanen. Vad handlar den om? Har du gett ut några romaner tidigare?

– Jag har inte blivit utgiven tidigare. Det närmaste jag kommit var en så kallad positiv refus från Bonniers på ett manus jag skrev för cirka tjugo år sedan. Det betyder att jag fick ett långt lektörsutlåtande men beskedet att de tyvärr valt att inte gå vidare med boken.

Den här romanen skrev jag under mina två år på Sundbybergs folkhögskola, där jag studerade skrivande efter min första cancer-sjukskrivning. Det är en psykologisk utvecklingsroman som utspelar sig i Stockholm runt förra sekelskiftet. Förutom mellanmänskliga relationer handlar den en hel del om de esoteriska strömningar som fanns bland den tidens intellektuella. Det mystiska har fascinerat mig sedan barnsben.

Avslutningsvis, hur viktig tycker du att litteraturen är för människans välmående?

– Jag kan inte tala för andra, men för mig personligen har den alltid varit otroligt viktig, ända sedan jag var liten och mina föräldrar läste högt för mig. I perioder då livet varit svårt har läsandet blivit en oas. För tillfället läser jag med stor behållning sci-fi-klassikern ”Solaris” av Stanislaw Lem. Andra favoriter är ”Kafka på stranden” av Haruki Murakami och ”Den svavelgula himlen” av den finlandssvenska författaren Kjell Westö.