Det finns diktsamlingar där naturen utgör en miljö och så finns det sådana där naturen blir en kropp att leva inuti. I Lisa Gidlöfs tredje bok I rabarberskogen är rabarberplantan långt mer än en växt. Den blir ett organiskt landskap där kvinnokropp, identitet, begär, moderskap och förvandling flyter samman till en egen värld, där gränsen mellan människa och natur ständigt löses upp.
Diktsamlingen utgår från en kolonilott, men lämnar snabbt det konkreta bakom sig. Rabarberskogen växer till ett psykiskt rum där växtlighet och kropp blir speglingar av varandra. Förlossning, blod, jord och kött återkommer som motiv, men de handlar mindre om natur än om ett jag som långsamt håller på att förlora sina konturer. Kroppen blir en plats där moderskapets krav, omsorgens slit och den egna identiteten ständigt kolliderar.
Gidlöf skriver med ett avskalat språk som samtidigt rymmer en stark fysisk närvaro. Bilderna är direkta, men aldrig dekorativa. När diktjaget ligger i den ”kletiga jorden”, när fåglar nafsar i tårna eller när rabarberbladen ”lugnar” kroppen uppstår en märklig dubbelhet där det motbjudande och det tröstande existerar sida vid sida. Kroppen är både sårbar och livgivande, nedbruten och bördig. Det finns en rå materialitet i dikterna som vägrar idealisera vare sig moderskapet eller kvinnokroppen.
Moderskapet är ett genomgående motiv, men skildras utan sentimentalitet. Här finns utmattning, ambivalens och kroppslig förlust. Förlossningens och moderskapets kroppsliga våld, den förändrade kroppen och känslan av att inte längre helt äga sig själv blir inte privata bekännelser utan existentiella erfarenheter. Gidlöf ger språk åt erfarenheter som sällan skildras med samma kompromisslösa kroppslighet.
Samtidigt sker en förskjutning under samlingens gång. Det som inledningsvis framstår som en diktsamling om moderskap visar sig gradvis handla om något större: försöket att återerövra ett jag efter att kroppen blivit upptagen av andras behov. I rabarberskogen träder ett kollektiv av kvinnor och flickor fram. De erbjuder sina famnar, leder diktjaget genom landskapet, låter henne vila, viskar i hennes öron och omsluter henne. De bildar ett alternativt släktskap, en ny familj där diktjaget för första gången inte behöver bära andra, utan själv får bli buren.
Det är också här samlingen öppnar sig. Rabarberskogen blir inte längre enbart en plats för sönderfall utan också för förvandling. Där den biologiska familjen framför allt framträder genom omsorgens krav och den egna kroppens utmattning, erbjuder kvinnorna ett annat sätt att höra till. Diktjaget ”trär av sig” och ”öppnas”; köttet blir inte längre enbart en börda utan något som åter kan bebos. Gidlöf skriver fram en lågmäld berättelse om läkning, där identiteten sakta byggs upp på nytt genom detta kvinnliga kollektiv och ett organiskt landskap som nästan får mytiska drag.
I rabarberskogen är en diktsamling som kräver långsam läsning. Den erbjuder inga färdiga svar utan öppnar ett poetiskt rum där kroppen, identiteten och naturen tillåts flyta in i varandra. Resultatet är en originell och djupt sinnlig bok som skildrar moderskapet utan idealisering, men också den långsamma vägen tillbaka till ett jag. Lisa Gidlöf visar här att rabarberskogen inte bara är en plats att gömma sig i – den blir platsen där ett nytt jag långsamt kan ta form.