My Lindelöf är född 1962 i Helsingfors och debuterade 1988 med en samling kortprosa. Efter det har hon gett ut sex diktsamlingar. Hon har under de senaste tjugo åren bott långa perioder på den estniska ön Saaremaa (Ösel), vars natur och landskap blivit en andra hemvist. Lindelöfs senaste diktsamling ”Sjunka (ljuset gör att barken strålar)” kom ut tidigare i år på Ellips förlag.

Hej My. Hur började du skriva poesi? Minns du den första gången du kände att det här är något du vill fortsätta med?

– Jag började skriva poesi efter mina föräldrars skilsmässa när jag var nio, tio år och den första dikt jag minns hette ”Ensam” och publicerades på Hufvudstadsbladets Juniorsida. Ett par år senare, när jag var tolv, gick en oljetanker på grund i Borgå skärgård utanför vårt sommarställe och mängder av råolja läckte ut med ödesdigra följder för fågellivet och de omkringliggande kobbarna och skären. Det var min första miljökatastrof och den sorg och förtvivlan jag kände då väckte ett livslångt engagemang för naturskydd och miljöfrågor. Jag skrev en dikt om olyckan som jag tror att hette ”Något svart” och den publicerades också på Juniorsidan i Husis. Från och med tioårsåldern skrev jag hela tiden, både dikter och prosa.

Hela titeln på din nya diktsamling är ”Sjunka (ljuset gör att barken strålar)”. Vad var det som gjorde att just den titeln växte fram? Och fanns de två delarna av titeln där från början?

Titeln ”Sjunka (ljuset gör att barken strålar)” kom till i ett ganska sent skede och jag testade flera andra möjligheter innan jag valde den. Den enda titel som faktiskt var klar redan innan jag började arbetet med diktsamlingen ifråga är ”Skogen i mitt hus”, annars brukar titlarna bli till i slutskedet.

Vad är det som gör att du återvänder till poesin? Vad kan poesin göra som inget annat språk riktigt kan?

– Poesin står för mig närmare bildkonsten än romanen. Den är materiellare än romanen, mer språk och samtidigt mindre språk. De enskilda orden är viktigare än berättelsen. Att hitta ord för det bortomspråkliga, för synintryck, sinnesförnimmelser och erfarenheter som inte är språkliga. Det intresserar mig. Jag fick också en aha-upplevelse ganska nyligen då en grupp litteraturmänskor lite skamset raljerande ”erkände” att de alltid brukade hoppa över eller snabbt skumma igenom natur- och miljöbeskrivningarna i de romaner de läste, ”för där händer ju ingenting”. Jag insåg då att jag för det mesta tyckte bäst om just natur- och miljöbeskrivningarna i de romaner jag läste och stannade upp i dem, läste långsamt och njutningsfullt om de var bra, medan jag betydligt fortare och slarvigare tog mig igenom de ”spännande” partierna. Jag tänkte att det är därför jag är poet och inte romanförfattare.

Redan i början av ”Sjunka (ljuset gör att barken strålar)” skriver du: ”Det här är den omvända arken.” Arken brukar vara berättelsen om räddningen undan en värld som går under. Vad är det som händer i din omvända ark?

– Vi lever i en tid när arter utrotas hela tiden, i varje ögonblick försvinner någon art från jorden på grund av mänsklig kortsynthet, girighet och ignorans och det är oåterkalleligt. För de livsformer som dött ut finns ingen räddning, ingen återvändo. Det är motsatsen till beskrivningen i Gamla testamentet av hur Noak i sin ark samlar in alla levande varelser och därigenom räddar livet på jorden från att gå under i den stora översvämning som drabbar den tidens värld. Ur den omvända arken spottas vi ut, art efter art, inte i par utan var och en för sig, tills ingen är kvar.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du en poet som skriver regelbundet, eller är det snarare något som uppstår i perioder?

– Jag skriver hela tiden. Men inte så att jag sitter vid skrivbordet ett visst antal timmar per dag, utan så att jag alltid bär med mig mitt häfte där jag antecknar tankar och infall, sådant jag ser och som sker omkring mig ute i naturen. Jag sitter helst och mest utomhus och skriver (jag skriver alltid mina första diktutkast för hand) och i skrivandet använder jag alla mina sinnen, syn, hörsel, lukt och känselsinnen, kroppsliga förnimmelser av väta, vind, hetta, kyla, registrerar stort och smått. Jag brukar tänka på mig som ett slags friluftsdiktare i analogi med friluftsmålare. Förutom naturen och litteraturen är bildkonsten min viktigaste inspirationskälla och nästan alla mina diktsamlingar har tagit sin början i ett, ibland flera, konstverk som sedan funnits med i hela skrivprocessen som ett slags inre ledmotiv.

I del ”III” skriver du: ”Vad såg oss?” Det är en liten fråga, men den förändrar plötsligt vem som betraktar vem. Människan blir själv något som blir sett. Var det en perspektivförskjutning du medvetet sökte, eller uppstod den medan du skrev?

– Den perspektivförskjutningen har jag medvetet arbetat med i mina senaste diktsamlingar, mer eller mindre genomgående. I min förra diktsamling ”Land (fragment)” drev jag detta längst och mest konsekvent – i den boken kan man säga att perspektivförskjutningar utgjorde själva tematiken, och utmaningen för mig. Jag använde mig t.ex. mycket av citat ur naturhandböcker där jag ersatte artnamn och tredje person singularis- och pluralisformerna den, det, de med vi och du.

Jag funderade en hel del på hur naturforskare tenderar att beskriva andra levande varelser och vad som händer om vi vänder på det och betraktar oss själva och våra liv på samma så kallade vetenskapligt objektiva (läs: inlevelselösa och oempatiska) sätt. Och omvänt, vad händer om vi – som Martin Buber lär oss – betraktar varje annan levande varelse som ett du? Ända sedan jag läste Buber för snart fyrtio år sedan har jag övat mig i att möta varje livsform som ett du. Att se ett träd eller löv och istället för att tänka eller säga ”vilket vackert träd!” och ”vilket vackert löv” rikta sig till trädet eller lövet och säga ”så vacker du är!” övar effektivt ens förmåga till empati. Att konsekvent sträva efter att byta ut tredje person till andra person i ens relationer till alla levande varelser låter som en liten sak men är stor och helt avgörande.

Hur vet du när en dikt är färdig? Finns det en punkt där du känner att nu ska jag inte röra den mer?

– Nej, det finns ingen sådan punkt. Jag skriver hela tiden nya versioner, stryker och ändrar. I något skede låter jag dikten vara för att det inte sker något mer, kanske är den då för tillfället klar eller snarare är jag klar med den.

Finns det författare eller poeter som har förändrat ditt sätt att se på språk och litteratur?

– I början av mitt poesiskrivande, innan min första diktsamling kommit ut, drabbades jag av två helt omvälvande poetiska språk praktiskt taget samtidigt: Gunnar Björlings och Paul Celans. Jag blev skakad i grunden. Varken förr eller senare har jag upplevt något liknande. De öppnade nya världar för mig, lärde mig vad poesi är eller kan vara: ett språk för det nästan oskrivbara, osägbara. Den underbara, förtvivlade, omöjliga uppgiften att försöka skriva om det som egentligen är utom räckhåll för orden.

Har du någon gång skrivit något som överraskat dig själv – något som tog en annan riktning än du tänkt från början?

– Jo, och när så sker är skrivandet som bäst.

I ”Sjunka (ljuset gör att barken strålar)” finns en stark rörelse mellan mörker och ljus, mellan försvinnande och något som fortsätter att leva. Är motsatser något du medvetet söker i ditt skrivande, eller uppstår de av sig själva?

– Nej, jag letar inte efter motsatser. Däremot består ju världen, så som vi uppfattar den, av synbara motsatser eller kontraster, som just ljus och mörker, hetta och kyla, liv och död. Men det som ter sig som död för mig kan för en annan (varelse) vara ett myller av fortplantning, födelse, liv. I en dikt i ”Sjunka (ljuset gör att barken strålar)” sägs att glömska kan vara minne i en annan håla, en annan gång. Om världen är en helhet som rymmer alla tider, rum och rymder så kanske det som försvinner dyker upp igen någon annanstans, i en annan form, på något annat sätt. I våra egna kroppars gångar och labyrinter sker det ju hela tiden när sådant vi glömt dyker upp i våra drömmar eller när glömda upplevelser återkommer som kroppsliga symptom.

Vad tycker du har förändrats mest i ditt skrivande sedan du började skriva?

– Det är klart att jag skriver annorlunda idag än när jag var tjugo, tjugofem, allt annat vore väl orimligt. Fast å andra sidan finns det ju poeter som redan från början har ett så distinkt språk, en så egen röst, att de skriver på nästan samma sätt genom hela livet. Jag hör inte till dem. Förhoppningsvis har jag med tiden lärt mig något och blivit en bättre poet än jag var i början.

Både du och Catherine Lindelöf Granlund är författare och aktuella med böcker i år. Hur är det att ha en syster som också skriver? Finns det något ni delar i ert sätt att se på världen, och något där ni är helt olika?

– Vi är på många sätt olika, så också i vårt skrivande. Där Ca är snabb, produktiv och impulsiv är jag långsam och omsorgsfull, bearbetar och skriver om i det oändliga. Vi har också mycket gemensamt, inte bara litteraturen, utan också naturen och t.ex. intresset för bildkonst. Beträffande världsåskådning är Ca troende kristen medan min tro är svårare att definiera. Du frågade hur det är att ha en syster som också skriver. Det är svårt att föreställa sig att ha en syster som inte skriver. Vi stöder varandra, gläder oss åt varandras framgångar, lider med varandras motgångar, men vi läser i allmänhet inte varandras texter förrän de har kommit ut.

Avslutningsvis, om du tänker framåt – finns det något du ännu inte har skrivit som du längtar efter att försöka skriva?

– Naturligtvis! Skrivandet är en pågående process, hela tiden sträcker jag mig mot något nytt, något ännu okänt.

(Fotograf: Joakim Groth)