Cecilia Luzons debutdiktsamling Abakada är en bok som redan från första sidan gör läsaren uppmärksam på sin idé. Utgångspunkten är abakada, det alfabet som introducerades i början av 1900-talet för tagalog på Filippinerna och en tagalog-engelsk ordbok från 1944. Ur detta växer en diktsamling fram om kolonialism, språkförlust, migration, familj och minne. Men också en bok där dikten får sällskap av ordlistor, fotografier, textfragment och olika typer av dokumentärt material.

Det är både bokens styrka och dess problem.

Luzon har uppenbarligen tänkt noggrant kring hur Abakada ska se ut och läsas. Det finns en stramhet i kompositionen, ett ordnande av materialet som står i kontrast till det som pågår i boken: språk som går förlorat, en historia präglad av kolonialt våld och en familj vars minnen långsamt glider undan.

Jag förstår den läsningen. Men jag är inte helt övertygad.

För ibland börjar jag se konstruktionen tydligare än jag ser dikten.

Boken innehåller bland annat ord och textfragment som bryts upp och sprids över sidorna, ett lexikonliknande material med engelska förklaringar till tagalogord samt sju olika ”objekt”, presenterade med bilder och texter. Det är ett ambitiöst sätt att bygga en diktsamling, och det finns något tilltalande i hur det litterära och det dokumentära hela tiden går in i varandra.

Men formgreppen fungerar inte alltid lika övertygande. Ibland öppnar de dikten och tillför nya betydelser. Ibland får jag snarare känslan av att formen vill bli sedd för mycket.

Ett formgrepp måste naturligtvis inte vara nytt för att vara lyckat. Men när ord börjar falla över en sida, när texten bryts upp eller när ett dokument lyfts in i diktsamlingen, uppstår en förväntan: det måste göra något med läsningen. I Abakada gör det ibland det. Ibland blir jag däremot mer medveten om själva greppet än om vad det faktiskt åstadkommer.

Då börjar det kännas en smula demonstrativt.

Det är synd, eftersom Luzon har ett material som egentligen är övertygande nog i sig.

Det starkaste i Abakada är ofta det mest lågmälda: moderns språk, minnena från Filippinerna, känslan av att befinna sig mellan språk och den långsamma insikten om att ett modersmål kan försvinna. Här behöver Luzon inte konstruera särskilt mycket. Det räcker att låta erfarenheterna och språket tala.

Det handlar inte bara om ord som går förlorade. Språkförlusten blir också en erfarenhet av identitet. Moderns tagalog är inte bara ett kommunikationsmedel utan en del av barndomen, familjen och minnena från Filippinerna. När språket försvinner förändras också förhållandet till det förflutna.

Det är här Luzons poesi ibland träffar riktigt hårt.

Det finns också en styrka i hur det personliga och det historiska hålls samman. Det koloniala våldet blir aldrig bara en historisk bakgrund. Det letar sig in i familjen, i språket och i vardagen. På så sätt blir Abakada något mer än en bok om migration eller identitet. Ordboken, språket, familjeminnena och föremålen bildar tillsammans ett försök att närma sig en historia som inte låter sig återges från bara ett håll.

Det är också i de mer koncentrerade dikterna som jag tycker att Abakada blir som mest övertygande. När Luzon låter språket och erfarenheten stå i centrum, utan att formen samtidigt kräver lika mycket uppmärksamhet, uppstår en annan kraft.

Då behöver inte kolonialismen förklaras. Den finns redan i orden.

Då behöver inte minnet förstärkas genom ytterligare formgrepp. Det finns redan i bilderna, föremålen och berättelserna.

Då behöver inte språkförlusten illustreras. Den känns redan i språket.

Det är en viktig skillnad.

Abakada är inte en bok som saknar idéer. Snarare är problemet det motsatta: den har så många idéer att jag ibland önskar att Luzon hade litat lite mer på poesin och lite mindre på den apparat som omger den.

Samtidigt vore det orättvist att reducera boken till ett överarbetat koncept. Här finns en verklig språklig nerv och ett material som är både personligt och historiskt. Luzon lyckas på flera ställen få språkets materiella sida – orden, översättningarna, luckorna och själva förlusten att bli en del av berättelsen om vem vi är och vad som händer när ett språk börjar glida undan.

Det är också därför jag fortsätter att tänka på boken, trots min irritation över vissa av dess grepp. Den gör motstånd mot en enkel läsning och det är inte nödvändigtvis en svaghet. Tvärtom kan det vara ett tecken på att det finns något här som fortsätter att arbeta även efter att boken är stängd.

Abakada är en diktsamling jag både vill följa och göra motstånd mot. Jag vill acceptera dess regler, men ibland börjar jag undra om reglerna har blivit viktigare än dikten. Jag vill låta mig övertygas av formen, men ibland ser jag formen lite för tydligt.

Och kanske är det just där Abakada är som mest intressant: i spänningen mellan det strängt konstruerade och det som inte går att konstruera – minnet, sorgen, modersmålet och den märkliga erfarenheten av att känna igen ett språk som håller på att bli främmande.

När Abakada lyckas förena dessa krafter blir det en stark och egensinnig bok.

När konstruktionen däremot börjar synas mer än dikten, blir jag stående bredvid och tittar på hur den är gjord.