September slår upp dörrarna
med en yxa av rött och guld.
Sommaren står i trädgården.
Någon har börjat måla den röd.
Sommaren vet
att den måste dö.
Och naturen tvekar inte.
Lönnen slår om.
Björken följer efter,
från krona till rot.
Vinden river guld
ur trädkronorna
och kastar det över marken.
Det är inte sorg.
Det är vansinne.
En skönhet så brutal
att ögonen nästan inte orkar.
Hösten kommer
med mörka vingar
och slår över landskapet.
Ett enda slag
och allting förändras.
Äpplena hänger tunga
i de trötta träden,
som om de glömt
varför de ännu håller sig fast.
Regnet hamrar
sommaren i bitar.
Natten växer
som en midnattssvart blomma.
Och himlen.
Vår älskade himmel.
Den slits upp i färg.
Fälten brinner under den.
Skogen blöder bort det gröna.
Ett löv lossnar.
Sedan hundra.
Sedan tusen.
Vinden tar dem
och plötsligt
är hela världen i rörelse.