Svanesång – tjugofyra dikter är den sjätte samlingen med numrerade dikter av Folke T. Olofsson som Fri Press har gett ut. Vad är det som blir kvar när tiden har gått? Här återkommer Olofsson till frågor om minnet, naturen, kärleken och tiden. Det förflutna finns ständigt närvarande i nuet, samtidigt som blicken riktas mot det som ligger bortom människans egen tid.

Titeln för tankarna till den gamla föreställningen om svanens sista sång före döden. I Olofssons samling blir svanesången samtidigt en bild för det förflutna och för det som återstår när tiden har gått. Minnena finns kvar som sparade bilder, men dikterna försöker också rikta blicken framåt – mot det som ännu inte har hänt och på flera ställen, mot oändligheten.

Naturen har en central plats i Olofssons poesi. Landskapet blir inte bara en fond för dikterna utan något som betraktas med stor uppmärksamhet. Genom konkreta detaljer i omvärlden rör sig dikterna ofta vidare mot minnen och inre erfarenheter. Det yttre landskapet och det inre livet får på så sätt mötas.

Det finns en stillsam närvaro i Olofssons sätt att betrakta världen. Han stannar upp inför det han ser, och de konkreta naturbilderna får ofta sällskap av tankar om människans liv och förgänglighet. Det vardagliga och konkreta kan plötsligt öppna mot större existentiella frågor. Samlingen rör sig mellan nuet och det förflutna, men också vidare mot det som ligger bortom människans egen tid,

Minnet får därför en dubbel betydelse i samlingen. Det håller människor och erfarenheter kvar, men kan också göra det förflutna ständigt närvarande. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men det kan återkomma i minnet. Det förflutna finns kvar i bilder och erfarenheter, ibland tydliga och ibland mer suddiga. Minnet håller på så sätt människor och platser kvar, samtidigt som dikterna försöker förhålla sig till det som har gått.

Det är just den spänningen som ger flera av dikterna deras nerv.

Olofsson skriver också om själva skrivandet och om svårigheten att hitta rätt form för det man vill säga. Här finns en självkritisk hållning: han tycks medveten om risken att poesin blir för förklarande eller för säker på sina svar. Det är en sympatisk hållning, även om några dikter själva hamnar nära det resonerande. När Olofsson litar på sina bilder är han däremot starkare än när han förklarar deras innebörd.

Det gäller inte minst de existentiella dikterna. Olofssons bakgrund som kyrkoherde är relevant här, men det är framför allt hur tron behandlas som är intressant. Diktsamlingen erbjuder inga enkla religiösa svar. I stället fortsätter diktjaget att ställa frågor om Gud, döden, kärleken, meningen och det som kan finnas bortom livet. Samlingen undviker därmed både färdig trosvisshet och färdig misstro. Olofsson befinner sig i frågandet och det känns äkta.

Det finns också en tydlig erfarenhet av ålder i dikterna. Tidens gång är inte något som försöker döljas, utan en förutsättning för blicken. Olofsson återvänder till det förflutna utan att försöka bli ung igen; han betraktar det med den blick han har nu.

Svanesång – tjugofyra dikter handlar också om hur människor, platser och erfarenheter fortsätter att leva i oss efter att tiden har gått. Svanesången blir på så sätt en dubbel bild: den kan vara den sista sången, men också det som fortsätter att höras när sångaren har tystnat.

Det förflutna är inte borta bara för att det är förflutet. Det lever vidare i minnet, i landskapet, i språket och i försöket att förstå det egna livet.

Svanesång – tjugofyra dikter är som bäst när Olofsson låter dessa saker mötas utan att tvinga fram ett svar. Då uppstår en lågmäld efterklang – en poesi som inte främst vill imponera, utan stanna kvar.

Kanske är det just det en svanesång egentligen handlar om:

inte den sista tonen,

utan det som fortfarande hörs efteråt.