I Jean-Joseph Rabearivelos Nästan-drömmar tycks verkligheten hela tiden befinna sig i förvandling. Skogen, vinden och fåglarna är aldrig enbart delar av ett landskap, utan laddas med betydelser som sträcker sig bortom det omedelbart synliga. Här rör sig dikterna i ett gränsland mellan dröm och vakenhet, där minne, tid, död och språk vävs samman. Det är en poetisk värld där det välbekanta gradvis blir främmande och där verkligheten tycks bära på något ännu inte fullt uttalat.
I dikten ”Månbilder” får vinden en nästan kroppslig närvaro: ”Vinden själv är som mjölken”, skriver han, innan den fortsätter att skaka om skuggorna som skulpterats på marken. Det är en bild som sammanfattar något av samlingens poetiska metod: naturens olika element förskjuts och laddas med nya betydelser. I samma dikt heter det fåg att fåglarna ”pickar natten”. En liten formulering som öppnar ett helt mörker.
Det är en rik poetisk värld, ibland rentav överrik. Rabearivelo arbetar med täta bildkedjor och associationer som kan öppna oväntade förbindelser mellan företeelser. Men samma bildrikedom blir också en begränsning. På sina håll staplas metaforerna så tätt att de börjar konkurrera med varandra. I stället för att fördjupa diktens mysterium riskerar de att skymma det. Läsaren får ibland arbeta sig igenom ett överflöd av bilder för att nå fram till den känsla som dikten tycks vilja förmedla.
När samlingen är som bäst uppstår däremot en särskild koncentration. I ”Danser” möts ungdom och ålderdom i en rörelse som tycks överskrida både generationsgränser och tid. Det är en lågmäld men stark bild av människans förhållande till livet och det som försvinner. Här behöver Rabearivelo inte förklara särskilt mycket. Bilden bär sin egen betydelse.
En annan central dikt är ”Ditt verk”, där poeten tycks rikta en uppmaning till sig själv. Att sjunga räcker inte. Poeten måste också lyssna – inte bara till sångerna, utan till människorna och tingen. Dikten rymmer en självkritisk uppmaning: poeten har sjungit, men inte talat eller lyssnat tillräckligt. Det finns en insikt här om att poesin inte får bli en sluten värld av vackra formuleringar. Den måste stå i förbindelse med det levda livet. Dikten blir därmed också ett slags poetiskt credo, och kanske en nyckel till samlingens mer existentiella dimension.
Eric Luth har i sin översättning klätt Rabearivelos franska dikter i svensk språkdräkt och samtidigt försökt bevara deras bildspråk och rytm. I sitt förord och sina kommentarer sätter han diktningen i ett litterärt sammanhang och ger läsaren ingångar till de enskilda dikterna. Rytmens betydelse märks i samlingens högtidliga, stundtals nästan hymniska ton.
Nästan-drömmar är ingen diktsamling som omedelbart öppnar sig. Den kräver tålamod och en vilja att följa poeten genom ett landskap där betydelserna sällan är entydiga. Belöningen är ett särpräglat poetiskt universum, där naturen och människan speglar varandra och där drömmen aldrig riktigt skiljs från verkligheten.
Rabearivelo övertygar inte i varje dikt. Ibland vill han säga för mycket, visa för mycket, låta allting bli symbol. Men när han hejdar sig och låter en bild stå kvar i sin egen enkelhet uppstår något verkligt drabbande. Då blir drömmen inte en flykt från världen, utan ett sätt att se den på nytt.