Vad händer när vardagens logik sätts ur spel? När en myra, en tax eller en till synes obetydlig händelse plötsligt blir utgångspunkt för något fullständigt oväntat? I Kent Jonnsons diktsamling Fermater är det just i dessa förskjutningar som poesin tar form. Här samsas absurd humor, ordlekar och existentiella funderingar i 80 korta dikter där verkligheten sällan får förbli som den först presenterats.
Bakom den absurda lekfullheten finns också en personlig förlust och arbetet med samlingen tog fart efter att författarens tax Pompe gick bort, efter femton år tillsammans. Det ger de återkommande djurmotiven en särskild laddning. Kanske finns det också här en förklaring till blandningen av humor, ömhet och mörker som präglar flera av dikterna. Sorgen behöver inte uttryckas direkt för att vara närvarande. Den kan lika gärna ta formen av en märklig berättelse, en oväntad ordlek eller ett djur som får mänskliga egenskaper.
Jonnson arbetar med ett koncentrerat uttryck och bygger gärna sina texter kring dubbeltydigheter, oväntade associationer och språkliga kullerbyttor. Ibland kommer den komiska effekten omedelbart, ibland lämnas läsaren snarare förbryllad. Det är en poesi som trivs med att låta orden gå sina egna vägar.
I ”Döingar” blir en nedlagd skoaffär och en tom buss upptakten till en absurd berättelse om döingar som återvänder från himlen. Plötsligt förvandlas scenen till politisk satir, där frågan om det finns plats för alla återvändande döda hamnar hos en partiledare. Det orimliga blir en spegel av vår egen verklighet.
Men det är inte bara humorn som gör samlingen intressant. I ”Vidare” möter vi en människa och en myra som till synes delar samma väg. När myran når sin stack fortsätter människan ensam: ”Vi hade / samma / väg men vid / stacken gick / jag vidare.” En enkel formulering som öppnar för tankar om gemenskap, tillhörighet och ensamhet. Här visar Jonnson hur få ord som faktiskt behövs för att skapa poetisk efterklang.
Ett annat exempel är ”Gravar”, där tanter går omkring på kyrkogårdar och hyllar sina älskare. De känner inte varandra, men ibland lägger de blommor på samma grav. Den lilla detaljen öppnar en hel värld av hemliga relationer, förlorad kärlek och livsöden som aldrig blivit berättade. Bakom den humoristiska situationen finns ett stråk av vemod. Det är en av samlingens starkaste dikter.
Även det mörkare registret får utrymme. I ”Ondskan” får en groda sin röst förändrad genom en röstomvandlare som placerats i dess hals. Bakom den absurda berättelsen kan man ana en kommentar om hur det naturliga och spontana förändras, eller rentav tystas, när omgivningen försöker anpassa det efter sina egna förväntningar
Jonnsons humor kan också vara torr och lakonisk. I ”Applåd” avslutas resonemanget med orden ”Men inte en / gång till”. Den korta slutrepliken fungerar som en komisk punktering, men rymmer samtidigt en känsla av uppgivenhet. Det är i sådana små förskjutningar som författarens känsla för den oväntade slutraden kommer till sin rätt.
Fermater är dock inte helt jämn. En del dikter bygger nästan uteslutande på språkliga infall och oväntade ordkombinationer. När samma grepp återkommer riskerar överraskningen att mattas av. Alla associationer leder inte heller till nya betydelser. Ibland känns det som om författaren nöjer sig med att vara märklig, utan att bilden utvecklas till något mer.
Det är när Jonnson låter det absurda möta något mänskligt, existentiellt eller samhälleligt som poesin blir som mest övertygande. Hans bästa dikter visar att det inte krävs många rader för att öppna en hel värld.
Fermater är en lekfull, egensinnig och stundtals mörk diktsamling som får oss att betrakta vardagen från sidan. Ibland visar sig det absurda vara betydligt närmare verkligheten än vi först trott.