Det finns en vilja att omfatta större delen av hela tillvaron i Carolina Klintefelts diktsamling Stormgata. Människan och naturen, kroppen och dess förgänglighet binds samman i en sammanhängande diktsvit som rör sig mellan det biologiska, det existentiella och det politiska. Här finns träd som sträcker sig mot sina stjärnor, en kropp som bryts ned, landskap som såras och frön som bär på möjligheten till en ny början.

Hos Klintefelt möts olika världar och språk. Det organiska ställs mot det industriella, det levande mot det döda. Naturvetenskapliga och medicinska begrepp samsas med religiösa föreställningar och bibliska associationer. Det skapar en poetisk väv där människan inte längre framstår som något avskilt från naturen, utan som en del av samma biologiska och existentiella sammanhang.

Det märks inte minst när administrativa och ekonomiska begrepp som inventering, rapportering och produktionsvolym förs in i poesin. Här uppstår en intressant friktion mellan det mätbara och det ogripbara, mellan människans behov av att kategorisera världen och allt det som undflyr våra försök att kontrollera den.

Naturmotivet är ständigt närvarande. Träden, rötterna, saven och stjärnorna blir bärare av en existentiell längtan. I en av samlingens mer tilltalande passager skriver Klintefelt:

”det sägs att varje träd har en egen stjärna
som hon hela tiden försöker att nå det är
därför hon växer”

Bilden är enkel men rymmer mycket av det Klintefelt tycks vilja undersöka: växandet som en rörelse mot något större, en längtan som finns inbyggd i själva livskraften.

På andra håll blir poesin betydligt mörkare. Kroppens sönderfall skildras med medicinska termer och anatomiska bilder. När det bärande brister och det stabila börjar vackla blir kroppen en bild av människans grundläggande utsatthet. Klintefelt låter sjukdomens konkreta språk möta större existentiella frågor om förgänglighet, förlust och vad som egentligen håller oss uppe.

Partierna som behandlar minne, död och människans behov av att bevara det som varit hör till samlingens starkaste. I en dikt där ett sakligt och nästan registrerande språk gradvis övergår i något djupt personligt skriver Klintefelt:

”jag har skrivit ditt namn i
mina händer”

Det är en enkel men verkningsfull bild. Minnet blir här något kroppsligt, nästan som om den andre bokstavligen har ristats in i jaget. Att bära någon med sig blir mer än en tanke eller abstrakt känsla. Det är i sådana koncentrerade ögonblick som Klintefelts bildspråk verkligen får kraft.

Klimatkrisen och människans exploatering av naturen är centrala teman. Klintefelt riktar kritik mot ett samhälle som försöker möta miljöproblemen med strategier, policydokument och administrativa lösningar. Ambitionen är begriplig, men ibland blir dikterna väl uttalade i sin kritik. När budskapet skrivs fram alltför direkt förlorar poesin en del av sin öppenhet. Man önskar stundtals att författaren vågade lita mer på bilderna och mindre på förklaringarna.

Denna tendens bidrar också till att göra samlingen något ojämn. Klintefelt har många intressanta idéer, men alla utvecklas inte till lika stark poesi. Det högtidliga tonläget, med återkommande hänvisningar till själ, jord och stjärnor, riskerar ibland att göra bildspråket alltför förutsägbart. När nästan varje motiv laddas med existentiell betydelse förlorar vissa bilder sin överraskningskraft.

Men när Klintefelt lyckas förena det stora med det lilla uppstår något betydligt mer övertygande. En dikt om en ring som vandrar mellan människor och förs vidare när ett kalas är över är ett fint exempel. Den vardagliga avskedsfrasen förvandlas till en bild av det vi lämnar efter oss, av minnen och band som fortsätter att leva mellan människor:

”tack för kalaset
det var roligt att få vara med
hoppas ni har roligt med presenten
som jag lämnar kvar”

Här finns både värme, humor och sorg, utan att något behöver förklaras. Det är ett av de tillfällen där Klintefelt visar hur mycket som kan rymmas i det till synes vardagliga.

Stormgata är en ambitiös diktsamling som försöker förena naturvetenskap, andlighet och samhällskritik. Alla poetiska grepp är inte lika övertygande, och ibland får idéerna större utrymme än själva poesin. Men här finns också flera starka bilder och en genuin vilja att undersöka människans plats i en värld där gränsen mellan natur och människa blir allt svårare att upprätthålla.

Det är när Carolina Klintefelt låter de små, konkreta bilderna bära de stora frågorna som Stormgata blir som mest övertygande.