Åländska juristen Sara Ebersson debuterade som poet 2024 med diktsamlingen Påhopp i en annars respektfull konversation (Litorale). Nu är hon aktuell med sin andra diktsamling – Skuggridåer, där hon utforskar människans förhållande till sig själv, till andra och till den omgivande världen. Det är en diktsamling där det personliga och det samhälleliga möts i ett bildspråk präglat av naturkrafter, geologiska rörelser och landskap i förändring.

Redan i samlingens inledningsdikt etableras en känsla av att människan är en del av krafter hon varken helt kan förstå eller kontrollera. Människan framträder här som en del av en tryckvåg i en tsunami, där ”kollisionen är oundviklig / och kraften oförsonlig”. Raderna ”Du skulle se havsdjupen inom mig, jag / svämmar över alla bräddar” fångar en känsla av inre gränslöshet. Det personliga blir här en naturkraft, något som inte låter sig hållas tillbaka.

Ebersson etablerar således ett landskap där människan ständigt befinner sig i rörelse, påverkad av krafter som både formar och hotar henne. Men det handlar inte enbart om utsatthet. Mitt i det sköra finns också en vilja att hålla fast vid livet, att hitta ett sätt att fortsätta trots att tillvaron förändras och de invanda formerna inte längre håller.

I det första kapitlet, ”Förskjutningar”, förs bildspråket vidare genom glasmassan som formas i glöden. Här finns också en uppmaning som ger samlingen en viktig motvikt till dess mörkare undertoner:

”Spring så länge du kan
När du inte längre kan springa, sjung där du står
När du inte längre kan sjunga, känn
livet som vibrerar under dig”

Att fortsätta röra sig, sjunga och känna blir ett sätt att göra motstånd mot upplösningen.Diktens avslutande formulering, ”Vi är barriärer av glas”, knyter an till samlingens frågor om sårbarhet och motståndskraft. Glaset är både något som kan formas och något som riskerar att gå sönder. Den dubbelheten återkommer på olika sätt genom boken.

Ebersson arbetar med ett bildspråk där landskapet inte enbart fungerar som fond för människans känslor. Jord, vatten, sand, morän och rörelser under markytan blir snarare delar av samma erfarenhet. Det som sker mellan människor får geologiska proportioner. Relationer kan förskjutas, sprickor uppstår och det som en gång höll samman kan plötsligt inte längre bära.

I dikten ”Tiden som inget läker” blir tiden en kraft som arbetar i djupet. Den nöter, förskjuter och förändrar, men den erbjuder inte nödvändigtvis någon läkning. Formuleringen ”Vi är mer än det som / tiden bränner” öppnar samtidigt för en motrörelse: människan är inte enbart summan av det hon har genomlevt. Det finns något kvar bortom skadorna, även om det kan vara svårt att nå fram till.

I ”Sår” blir det inre landskapet mer kroppsligt. Blicken på det egna jaget är svår att uthärda, och såren framstår inte som något avslutat. De kan öppnas på nytt, blöda och påminna om sådant som helst skulle lämnas bakom. Bilden av ”klamrarna som håller mig / samman” är talande för en människa som försöker hålla ihop trots att något har brustit.

Samtidigt finns det en vardaglighet i Eberssons poesi som gör att de stora bilderna får fäste. I ”Värme” rör sig dikten mellan kroppsliga förnimmelser, ett värmetäcke, gräsklippning tidigt på morgonen och barn på väg till skolan. Det är konkreta detaljer som bryter av mot de mer dramatiska naturbilderna. Värmen blir både fysisk och emotionell, en möjlighet att stanna kvar i kroppen och i nuet, men också en påminnelse om sådant som inte går att tvätta bort.

Mot slutet av samlingen blir förskjutningarna allt tydligare knutna till relationen mellan ett jag och ett du. I ”Den du rör” frågar sig diktjaget vilka de var innan allt rämnade. Under lager av morän och sandbankar finns skärvor av något som tidigare liknade en gemenskap. Det är en stark bild av hur en relation kan förändras så grundligt att de inblandade knappt längre känner igen sig själva.

Det är i denna spänning mellan närhet och avstånd, sammanbrott och motstånd som Skuggridåer hittar sin ton. Ebersson återkommer till likartade bilder och motiv, vilket ibland gör att vissa partier ligger nära varandra i uttryck. Samtidigt skapar upprepningarna en sammanhållande rörelse genom samlingen. Jordskalvet, sprickan och förskjutningen blir inte bara enskilda metaforer utan ett sätt att förstå hur människan förändras av det hon varit med om.

Skuggridåer är en diktsamling som rör sig mellan det kroppsligt nära och det nästan kosmiskt stora. Den söker inga enkla svar och erbjuder ingen självklar försoning. I stället visar Sara Ebersson hur vi fortsätter att leva i landskap som förändrats, med sprickor och skärvor som en del av vår erfarenhet. Marken kan förskjutas under våra fötter, men vi försöker ändå hitta en plats att stå på.