Vad händer med en människa när kärleken upphör, men den andra människan fortsätter att uppta nästan varje tanke? I Ylva Gripfelts Man gråter blir den obesvarade eller förlorade kärleken ett tillstånd som diktjaget tycks oförmöget att lämna. Det är en diktsamling om längtan, beroende och ensamhet, men också om den gradvisa förlusten av den egna identiteten.

Ylva Gripfelt debuterade som poet 2023 med diktsamlingen Det gudomliga tillståndet, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2024. I den nya samlingen arbetar hon med ett avskalat och fragmentariskt uttryck där korta rader, upprepningar och ett återkommande opersonligt ”man” bygger upp en berättelse om en människa som försöker förstå både den andra och sig själv.

Det är ett intressant grepp. Genom att undvika det direkta jaget uppstår en distans till erfarenheten. Samtidigt blir det tydligt att det handlar om något högst personligt. Diktjaget betraktar sig självt nästan utifrån, som om det försöker analysera en situation som känslomässigt redan har tagit över.

Kvinnan som dikterna kretsar kring blir närmast en besatthet. Hon finns i minnet, i vardagen och i föreställningen om framtiden. Gripfelt skriver:

”tänk, hon förvandlade ett lejon till en åsna
så fort det gick
jävla lejon, jävla åsna”

Det är en formulering som bryter av mot det annars återhållna tonfallet. Här finns både självironi och förnedring, men också en smärtsam insikt om hur en relation kan förändra bilden av den egna personen.

På andra ställen blir sorgen mer kroppslig. Ensamheten beskrivs som ”bara punkten av smärta i magen”. Det är en enkel men effektiv bild. Gripfelt behöver inte ta till stora ord för att gestalta hur frånvaron av en annan människa kan sätta sig i kroppen.

Det finns också en särskild rytm i samlingen. Tankarna återkommer, orden upprepas och diktjaget rör sig gång på gång tillbaka till samma frågor. Formen speglar innehållet: den som inte kan släppa taget återvänder till samma minnen och samma förhoppningar. Ibland blir det en styrka, ibland en begränsning. Vissa partier ligger så nära varandra i känsloläge att läsningen riskerar att bli monoton.

Men mitt i denna cirkelrörelse uppstår också en öppning. ”man bara vill ta sig någonstans / bara vidare någonstans / träffas av det oväntade”, skriver Gripfelt. Här förskjuts perspektivet. Det handlar inte längre enbart om att återfå den förlorade kvinnan, utan om en längtan efter att över huvud taget bli mottaglig för livet igen.

Det är kanske samlingens mest intressanta rörelse. Diktjaget vet att det måste vidare, men att förstå det är inte detsamma som att förmå det. ”så på vilket sätt är det meningen / att man ska stå ut”, frågar sig diktjaget. Frågan blir större än den enskilda kärlekshistorien. Den handlar om hur man fortsätter, när det som tidigare gav livet riktning inte längre finns där.

Man gråter är en diktsamling som vågar stanna kvar i ett obekvämt känslotillstånd. Gripfelt skriver om kärlekens baksida utan att försöka försköna den. Hennes minimalistiska uttryck fungerar bäst när de korta raderna öppnar upp för något större än det som faktiskt sägs.

Ändå finns här en igenkännbar mänsklighet. Gripfelt fångar det motsägelsefulla i att både vilja bli fri från en människa och samtidigt hålla fast vid varje möjlighet att återvända till henne. I bokens sista dikt skriver Gripfelt:

”man äger sina tårar när man lägger dom i en skål
det gör man inte”

Det är ett motsägelsefullt och lågmält slut på en samling där människans försök att förstå, kontrollera och komma över sin sorg gång på gång går om intet. Kanske är det just där, i insikten om att vissa känslor aldrig riktigt låter sig ägas, som Gripfelt hittar sin starkaste poetiska punkt.