Morgonen stiger ur askan
med solen som ett nyfunnet vapen.
På fönsterblecket
sitter en fågel
som jag inte länge
minns namnet på
men som bär hela himlen
i sin lilla bröstkorg.
Jag har sett mörkret.
Hur det kryper under dörrar,
hur det planterar sina frön
i människors tystnad,
hur det viskar att ingenting
längre väntar på oss.
Men jag tänker inte
ödsla min tid
på det längre.
Det finns en värld
bakom varje stängd horisont.
och flera oöppnade landskap
i varje andetag.
Se hur ljuset bryter
genom novemberträdens nakna kronor.
Hur även den frusna jorden
bär på en hemlig eld.
Vi är inte födda
för att långsamt försvinna
i våra egna skuggor.
Vi är här
för att röra vid världen,
för att älska med hela vår ofullkomlighet,
för att öppna dörrarna
och låta vinden
möblera om våra liv.
Låt mörkret komma.
Det har aldrig ägt gryningen.
Jag vill dricka denna dag
som om den vore den första
och gå den till mötes
som om hela livet
väntade just på mina
och dina steg.
(Nyskriven dikt 13/11-26.)