Vi lever i en tid där allting tycks gå fortare. Nyheter avlöser nyheter, åsikter staplas på varandra och varje dag erbjuder ett närmast oändligt flöde av information. Vi vet vad som händer på andra sidan jordklotet innan vi ens hunnit förstå vad som händer i vårt eget kvarter.

Aldrig tidigare har människan haft tillgång till så mycket information. Ändå undrar jag ibland om vi verkligen har blivit klokare.

Vi läser rubriker, men sällan hela texter. Vi reagerar innan vi hunnit tänka. Vi delar, kommenterar och förkastar. Allting ska gå snabbt, helst omedelbart. Till och med våra känslor tycks ha fått en bäst före-dag.

Men vad händer med eftertanken i ett samhälle där varje tystnad genast måste fyllas?

Kanske är det just därför poesin fortfarande behövs.

Poesin har aldrig varit särskilt bra på att skynda sig. Den kräver något av oss som vår samtid tycks ha allt svårare att erbjuda: tid, uppmärksamhet och en vilja att stanna kvar i det som inte omedelbart låter sig förklaras. En dikt kan bestå av några få rader, men ändå sysselsätta tanken under flera dagar. Den kan öppna ett fönster mot något vi redan sett tusen gånger, men aldrig riktigt betraktat.

Det finns en märklig motsättning i vår tid. Samtidigt som vi talar om vikten av kreativitet, mänsklighet och kritiskt tänkande, är det ofta just dessa egenskaper som får stå tillbaka när effektivitet och mätbara resultat blir samhällets främsta måttstockar.

Vad är då poesins värde? Hur mäter man betydelsen av en dikt som får någon att känna sig mindre ensam? Vad är värdet av en rad som plötsligt förändrar hur vi betraktar ett träd, en människa eller vår egen tillvaro?

Det går knappast att redovisa i en årsrapport.

Kanske är det också därför poeterna ibland framstår som märkliga figurer i vår samtid. De ägnar sig åt något som inte alltid kan motiveras ekonomiskt och som sällan låter sig sammanfattas i tre punkter och en handlingsplan.

Men kanske är det just där deras betydelse finns.

Vi behöver människor som vågar dröja vid det lilla, som egentligen är ganska stort. Som lyssnar till språket och uppmärksammar sådant som annars passerar obemärkt. Vi behöver berättelser som inte genast erbjuder lösningar. Vi behöver rum där tanken får vandra, utan att hela tiden behöva komma fram.

Det handlar inte om att romantisera det långsamma eller förkasta den moderna världen. Det handlar snarare om att försöka återerövra något som riskerar att gå förlorat: vår förmåga att verkligen vara närvarande.

För ibland är det viktigaste inte att veta vad som händer härnäst. Ibland behöver vi bara stanna upp tillräckligt länge för att förstå vad som redan har hänt.

Och kanske är det där poesin börjar.