Kan ett stavfel förändra en människas värld? I Anna Nygrens diktsamling Hoppas du blir fisk blir det just en sådan språklig förskjutning som öppnar dörren till ett egensinnigt poetiskt universum. Ett syskon skriver till sin syster som befinner sig på barnpsykiatrin: ”Jag hoppas du blir fisk.” Kanske var det egentligen frisk som avsågs. Men tänk om det är bättre att bli fisk?

Fisken blir samlingens centrala gestalt och rör sig mellan djur, maträtt, lekkamrat, religiös symbol och alternativ identitet. Ur det till synes enkla stavfelet växer en undersökning av språkets möjligheter och människans begränsningar. Nygren skriver i gränslandet mellan poesi, prosa och ordlek. Homonymer, ljudlikheter, upprepningar och oväntade associationer får orden att byta betydelse och riktning. Det finns något anarkistiskt i skrivandet: språket vägrar hålla sig inom sina invanda ramar.

Även fotnoterna blir en viktig del av det poetiska bygget. De är inte bara förklaringar utan egna textvärldar där resonemang om biologi, religion och ordens ursprung får nya förgreningar. Läsningen blir ett associativt nätverk där huvudtext och kommentarer hela tiden påverkar varandra.

Samhällskritiken kommer ibland fram genom absurd humor. När fiskarnas egna företag, kvitton, försäkringar och administrativa system introduceras skapas en spegelvärld av människans institutioner. Byråkratin blir komisk när den flyttas över till fiskarnas universum, men skrattet har en kritisk udd. Även utsatthet och mänskliga behov tycks kunna organiseras, kategoriseras och administreras.

Bakom språkexperimenten finns samtidigt ett betydligt mörkare innehåll. Ätstörningar, autism, psykiatrisk vård och kommunikationssvårigheter återkommer. Kroppen blir en plats för både kontroll och motstånd. I Fiskens Kok-Bok knyter Nygren an till Vilhelm Mobergs Utvandrarna, där skildringen av ett hungrigt barn som äter gröt ställs mot reglerna och måltidsrutinerna på en ätstörningsavdelning. Mat och hunger blir laddade teman som förbinder litteratur, kropp och kontroll. Konflikten mellan institutionens språk och individens egen verklighet blir särskilt tydlig.

I ett av samlingens starkare partier ropar flickorna:

”vi lever!
vi lever!”

Den enkla upprepningen får en särskild tyngd mot bakgrund av skildringarna av psykiatrisk vård och utsatthet. Det blir ett trotsigt uttryck för livsvilja och en vägran att låta andra definiera ens existens.

Hoppas du blir fisk är en ovanlig och bitvis krävande diktsamling som inte alltid gör det enkelt för sin läsare. Men i Anna Nygrens säregna blandning av språklig lekfullhet, mörker, humor och samhällskritik finns en stark poetisk kraft.

Detta är en bok som vågar tänka annorlunda och som påminner oss om att språket ibland måste få gå vilse för att hitta nya vägar.