I ett längre samtal med Thomas Di Leva möts vi kring poesin, språkets kraft, andlighet och musikens betydelse. Vi talar om hans långa konstnärliga resa, om Edith Södergrans betydelse och om den finlandssvenska poesin. Ett samtal om kreativitet, livets stora frågor och konstens förmåga att beröra och förändra. Trevlig läsning! /Nicko

– Livet är poesi!

Så svarar Thomas Di Leva när jag frågar vad poesi är för honom. Det är ett svar som passar en artist vars musik och texter under årtionden rört sig mellan pop, existentiella frågor och andlighet. Trots att han inte har gett ut någon renodlad diktsamling har han ett poetiskt uttryck som sträcker sig långt utanför låtarnas melodier.

Di Leva menar att det handlar om att uttrycka känslor, tankar, intentioner och det som finns omkring oss som en helhet.

– När man uttrycker det i sin helhet, i vibrationen av ett ord, då blir det poesi. Det handlar om att ta in helheten och andas ut den som en vibration av ett ord.

För Di Leva börjar skapandet ofta med en titel. När han gör musik kan själva titeln komma först och musiken växer sedan fram ur den berättelse eller symbolik som titeln bär på. Det handlar mindre om att konstruera något enligt en plan och mer om att lyssna inåt.

Di Leva beskriver sig själv som en förmedlare snarare än som skapandets ensamma upphovsman. De konstnärliga idéerna finns, enligt honom, redan omkring oss, i en osynlig och kosmisk helhet. Konstnärens uppgift blir att öppna sig för dem, ta ner dem till jorden och föra dem vidare så att de kan bli gåvor till andra människor.

Det perspektivet påverkar också Di Levas syn på språk. Gränsen mellan vardagligt språk och lyrik går, menar han, där orden börjar öppna sig för flera betydelser och kan inspirera människor oavsett var de befinner sig i livet. Ett sådant språk kan hjälpa oss att ta ytterligare ett steg i vår personliga utveckling.

Samtidigt finns det en risk i att analysera konst alltför mycket. När vi försöker förklara en dikt eller låttext kan en del av upplevelsen gå förlorad. Di Leva tar upp Bob Dylan som exempel på en artist som ofta undviker att förklara innebörden i sina texter. Själv vill han inte framhålla Dylan som någon avgörande inspirationskälla, men han uppskattar hans konstnärliga skicklighet och förmåga att utveckla ett eget uttryck.

Det är ändå tystnaden som får den mest framträdande rollen i Di Levas resonemang om lyrik.

– Tystnaden är viktigare än det sagda.

Orden är begränsade, konstaterar han. De har en eller flera betydelser, ibland oklara sådana. Tystnaden däremot kan ge orden ett djup som inte låter sig fångas lika enkelt.

Han illustrerar tanken med siffror:

– Om ett ord är en etta blir tystnaden nollorna bakom den. Ju fler nollor, desto större tal. På samma sätt kan tystnaden i en text förstärka det som faktiskt sägs. Ibland räcker det med en nolla, ibland behövs flera. Det avgörande är att känna in vad texten behöver.

En sång kan därför, enligt Di Leva, vara mer än en berättelse. Den kan också fungera som en dikt, en bön eller ett försök att närma sig något som vi ännu saknar språk för.

Att gå sin egen väg

Att gå sin egen väg har inte alltid varit enkelt för Di Leva. Under slutet av 1980-talet möttes han inte enbart av uppskattning. Det förekom hård kritik och till och med stenkastning mot scenen. Frågan är om motståndet någon gång fick honom att vilja ge upp.

Svaret är både ja och nej. Samtidigt ser han inte nödvändigtvis motstånd som ett tecken på att något har gått fel. Om ett konstnärligt uttryck hyllas av alla kan det rentav finnas anledning att fundera över vad man egentligen håller på med.

– Om konsten inte stör någon eller väcker några reaktioner finns risken att den bara bekräftar de ramar som redan finns i samhället.

Di Leva har aldrig känt något större behov av att passa in. Han menar också att vår tids snabba medievanor påverkar hur människor tar till sig kultur och känslor. Sociala medier erbjuder korta kickar och snabba reaktioner, medan utrymmet för eftertanke och fördjupning riskerar att minska.

Ändå har han inte förlorat tron på människan. Däremot har han svårt att se hur utvecklingen kan fortsätta hur länge som helst utan att mänskligheten till slut tvingas vakna upp.

– Tekniken och maskinerna är fantastiska, men vi får inte glömma vår egen mänsklighet. Det finns en enorm utvecklingspotential inom oss som vi knappt har börjat utforska.

En ny blick på de gamla låtarna

Nästa år planerar Di Leva att återvända till delar av sin låtskatt genom projektet Di Leva 2.0. Arbetet har redan inletts med nya versioner av äldre material, bland annat Kom till mig, från 1985 och Dansa din djävul. Vars orginalitet han kommenterar på följande vis:

– I dag hör jag den med andra öron och slås av hur annorlunda den låter jämfört med mycket annan svensk musik.

Di Leva betraktar den fortfarande som en av sina mest innovativa svenska poplåtar. För honom handlar den nya versionen inte om att göra om musiken enbart för sakens skull, utan om att undersöka hur den kan låta om den tolkas med dagens erfarenheter och uttrycksmöjligheter.

Idén har en föregångare i hans hyllningsföreställning till David Bowie. Mellan 2019 och 2023 genomförde han över 150 föreställningar där Bowies musik arrangerades på nytt, med respekt för originalets själ men med en samtida ljudbild.

Publiken kunde enligt Di Leva få känslan av att uppleva en David Bowie-konsert så som den kanske hade sett ut i dag. Nu vill han tillämpa samma tanke på sin egen musik.

Arbetet att uppdatera och göra någonting nytt av gamla låtar är både roligt och utmanande enligt Di Leva. När han återvänder till låtar som spelades in för flera decennier sedan väcks gamla minnen. Han måste lyssna på hur han sjöng då och fundera över hur han skulle tolka samma text i dag.

– Målet är att föra musiken in i nutiden utan att förlora dess ursprungliga själ.

Edith Södergran och det tidlösa språket

När samtalet avslutningsvis kommer in på området finlandssvensk poesi – dyker Edith Södergran upp. Di Leva beskriver henne som fantastisk och menar att hennes poesi fortfarande håller.

Det som särskilt tilltalar honom är tidlösheten i hennes språk: förmågan att skriva så att en text kan läsas hundra år senare och fortfarande väcka igenkänning.

Det leder samtalet tillbaka till språkets betydelse. För Di Leva handlar skrivandet inte bara om att hitta ett ord som fungerar, utan om att förstå varför man väljer just det ordet framför ett annat. Även synonymer har olika valörer, och den som skriver behöver vara medveten om skillnaderna.

– Språket måste få utvecklas, men vi behöver också ta ansvar för att bevara det och behandla orden med omsorg, säger Di Leva.

Det blir ett passande avslut på vårt samtal. Från poesins kosmiska dimensioner till den enskilda nyansen i ord återkommer Di Leva till samma tanke: det finns alltid mer under ytan än det vi först ser eller hör.

Kanske är det just där poesin börjar – i utrymmet mellan det sagda och det outsagda, där orden får möjlighet att fortsätta vibrera långt efter att musiken har tystnat.