Den åländska poeten och juristen Sara Ebersson är aktuell med sin andra diktsamling Skuggridåer, som följer upp debuten Påhopp i en annars respektfull konversation. Båda böckerna är utgivna på Litorale i Hangö, ett förlag vars utgivning präglas av litterär nyfikenhet och mångfald.
Hej Sara. I Skuggridåer använder du återkommande naturkrafter och geologiska rörelser – jordskalv, sprickor, havsdjup och förskjutningar – som bilder för människans inre liv. Hur växte detta bildspråk fram? Är det ett medvetet sätt att gestalta sådant som kan vara svårt att uttrycka med ett mer direkt språk?
– Det finns bilder som har vuxit fram under skrivprocessen, men bara för att binda samman den mest tydliga bilden som från första början funnits där. Tsunami, som länge var bokens arbetstitel har funnits med från första början och är inte ett medvetet val. Det är egentligen först efteråt jag ser den betydelse den haft för alla dikter i boken, som kan liknas vid tiden före och efter en tsumamivåg. Jag tänker att en del saker är lättare att förstå utanför det direkta språket, snarare än vilken uttrycksform som är lättast. Också ett djupt sår kan behöva sys lager för lager, om det ska bli fint. Så fungerar också språket, när man behandlar det varsamt.

En av de formuleringar jag fastnade särskilt för i Skuggridåer var: ”Spring så länge du kan / När du inte längre kan springa, sjung där du står”. Här finns något trotsigt och livsbejakande mitt i det mörka. Är motståndskraft och viljan att fortsätta en central drivkraft i ditt författarskap?
– Det är inte en drivkraft som jag medvetet tänker att jag har, men om det jag skriver speglar något hoppfullt eller provocerande så är jag glad för det. De mest trovärdiga och äkta dikterna jag själv läst har tillkommit i ganska mycket mörker och motströms. Men utan något hopp skulle jag inte skriva. Jag hoppas, därför skriver jag!
I dikten ”Tiden som inget läker” utmanar du en ganska etablerad föreställning om att tiden skulle läka alla sår. Finns det erfarenheter som vi helt enkelt måste lära oss att leva med snarare än försöka komma över?
– Tiden är ett intressant begrepp. Det är ju både en slags ovillkorlighet i allt levande, samtidigt som den på många sätt är ett mänskligt påfund. Tiden är en bristvara, någonting som kan köpas eller förloras, och ändå är den helt oberoende av oss. Tid kan skapa distans till människans trasighet, men inte ens i en värld som hela tiden rusar 24/7 är det nog för att bota oss.
Jag upplever att det finns en intressant kontrast i samlingen mellan de stora existentiella frågorna och de vardagliga detaljerna. Hur viktigt är det konkreta och vardagliga för att förankra poesin? Behöver de stora frågorna ibland möta gräsklippning, morgonrutiner och människor på väg till jobbet?
– Kommer smutstvätt och cyklande skolbarn fram i poesin så är det oftast för att det speglar människans verklighet. De existentiella frågorna lever oftast parallellt med de mest triviala sakerna i livet som händer här och nu.
Om du jämför Skuggridåer med din debut Påhopp i en annars respektfull konversation, vad tycker du själv är den största förändringen i ditt poetiska uttryck? Har du blivit friare, modigare eller kanske mer medveten om vad du vill undersöka?
– Jag bestämmer väldigt sällan på förhand vilka teman jag ska skriva om, oftast är det temat som väljer mig. I den meningen spelar kanske sådant som livserfarenhet en viss roll. Det personliga uttrycket tror jag växer ju mer man skriver. I poesin finns en gränslöshet och frihet, som jag tycker är oslagbar mot andra genrer.

Du arbetar som jurist vid sidan av ditt författarskap. Det är två verksamheter som vid första anblicken kan verka ganska olika. Hur påverkar ditt juridiska arbete ditt sätt att tänka kring språk, människor och berättelser? Finns det beröringspunkter mellan de två världarna, och hur hittar du balansen mellan yrkeslivet och skrivandet? Är poesin något du behöver skapa särskilt utrymme för, eller finns den hela tiden närvarande även under arbetsdagarna?
– Det myckna skrivandet förenar, men i grunden är det två väldigt olika världar. Rent språkligt förutsätter det ena att hålla sig inom vissa ramar, medan det andra ofta kan vara att bryta mot reglerna bara för att du känner för det. Som jurist och mamma blir poesin de sena kvällarnas villkor. Som kreativ person står alltid kranarna på, när det handlar om idéer. Men jag har blivit bättre på att reglera kreativiteten. Jag tror att dubbelheten i att vara jurist och poet är enastående. En bra jurist förstår att se människan bakom paragraferna och en bra poet förstår att det ändå finns någon slags ramar att förhålla sig till.
Du är bosatt på Åland och har tidigare talat om det åländska litterära sammanhanget. Hur upplever du möjligheterna att verka som finlandssvensk poet från Åland? Är det en fördel att befinna sig lite vid sidan av de större litterära miljöerna, eller kan det också innebära en känsla av avstånd?
– Skrivandet i sig är ett ensamt jobb, så det behöver man trivas med. För inspirationen spelar naturen en viktig roll för mig och Åland är perfekt för skapandet, men om jag saknar något som (finlandssvensk) poet så är det ett större intellektuellt forum för poeter, helt enkelt fler poeter. Det är en smal genre och poesi får allt mindre plats både hos de större förlagen och i olika kulturella sammanhang.
Sedan vår förra intervju har du hunnit publicera ytterligare en diktsamling och fått mer erfarenhet av att möta läsare och verka som författare. Har din syn på författarrollen förändrats? Känner du dig i dag mer hemma i rollen som poet?
– Jag tror att AI-användning i litteraturen och poesin urvattnar mycket av det som ger litteraturen hela sitt värde och signum. Poesi kan inte massgenereras utan att man tappar hela poängen med det genuint mänskliga. Jag är en stark motståndare till AI-användning inom litteraturen, och tror att det alltid kommer finnas ett behov av eftertanken, det långsamma skrivandet och läsandet. Det massproducerade finns överallt att få tag på ändå, men som läsare vill jag ha något som är rakt igenom äkta och personligt, med de vackra skavanker som gör det mänskligt skrivna så intressant. Att också värna om det är något som idag ingår i min roll som författare.
Finns det något du tvekar inför att skriva om? Som poet rör du dig ibland i känslomässigt utsatta och obekväma landskap. Upplever du att det finns en gräns för hur långt du är beredd att gå i ditt skrivande, eller är poesin just den plats där du kan tillåta dig att överskrida sådana gränser?
– Att skriva fritt sätter jag väldigt stort värde på och är tacksam att kunna göra det.
Om vi blickar framåt, vad händer härnäst i ditt skrivande? Har du redan börjat arbeta med ett nytt litterärt projekt, eller försöker du låta Skuggridåer få landa innan du går vidare?
– Det finns embryon till nya projekt, som långsamt växer i konturerna.
(Foto: Joel Ebersson)