Det har gått över tjugo år
sedan jag lämnade den ena stranden.
Vattnet har hela tiden funnits där,
ibland blankt som en tanke,
ibland mörkt av sådant
som aldrig fick något namn.
Jag har bytt landskap.
Lärt mig nya vindar,
nya vägar genom skogen,
nya sätt för november
att falla över taken.
Men ibland händer det
att korpen kraxar
och jag inte vet
på vilken sida av havet
jag hör hemma.
I gamla fotografier
står tiden kvar med händerna i fickorna.
Människor som ännu lever
i ett land jag inte längre känner.
Jag har trott att ursprung
var en plats man kunde återvända till.
En brygga, ett hus,
en dörr som öppnades inåt.
Men havet flyttar sina stränder.
Och den som reser
kommer aldrig riktigt tillbaka
till den som for.
Nu finns två horisonter i mig.
Den ena sjunker i kvällsljus.
Den andra väntar på snö.
Mellan dem flyger korpen vidare,
utan karta,
utan behov av att förklara
varifrån den kommer.
(Nyskriven dikt 11.11.2026)