Vad är egentligen ett livssken?

Michael Economou ger inget enkelt svar på frågan i sin diktsamling Livsskenet. Mot slutet erkänner han rentav att han själv inte riktigt vet vad ett livssken är. Kanske är det något människan utstrålar, kanske något som finns kvar efter henne, kanske ett slags ljus som fortsätter att lysa när människan själv har försvunnit.

Detta är en märklig bok. På ett bra sätt. Den rör sig mellan Skåne och Grekland, mellan stenålderns megaliter och vår digitala samtid, mellan Vincent van Gogh och Jannis Ritsos – men också mellan berömda namn och människor Coop-kassörskan, långt från historiens rampljus.

Ibland känns det nästan som att Economou har packat ner ett helt bibliotek, några gamla fotografier och en bunt reseanteckningar i en ryggsäck och sedan gett sig ut för att leta efter människan. Det är inte alltid lätt att hänga med.

Men det är också en del av charmen.

Economou vill skriva om döden, Gud, historien, konsten, naturen, människans ensamhet, moderniteten och minnet. Gärna på samma gång. Och förvånansvärt ofta får han ihop det. Bland gamla stenar, gravar, kyrkor och landskap försöker han hitta något som vår egen tid verkar ha tappat bort. En sten har trots allt stått där i tusentals år och har ingen anledning att stressa.

Sedan kommer vi människor. En tydlig konflikt i boken går mellan det långsamma och det snabba.

Economou söker sig till platser där tiden tycks ha fått en annan betydelse. Stenarna vid Carnac och Ale stenar blir mer än historiska sevärdheter. De blir mötesplatser mellan människan och något som är mycket äldre än hon själv.

Sedan kommer turisterna med sina kameror.

I dikten Turisterna riskerar människan att stå framför historien med kameran i handen och ändå missa själva historien.

Här finns något väldigt vardagligt i Economous stora filosofiska resonemang. Ibland kanske man faktiskt borde lägga undan mobilen och titta ordentligt på det som finns framför en.

Det stora och det lilla möts ofta på det sättet i Livsskenet, men det är ändå när Economou kommer nära människor som boken blir som starkast.

Dikterna om hans pappa och mamma är samlingens känslomässiga centrum. I dikten Min pappa sedd genom en reva i hjärtat möter vi en döende far, samtidigt som barndom, krig och minnen vävs samman med sonens försök att förstå det liv som nu håller på att ta slut. Sonen blir den som ska minnas åt pappan.

Det är en enkel tanke, men en stark sådan. Vi kan inte hålla kvar de döda, men vi kan bära dem med oss.

Samma sak händer i dikten Min mamma – så länge hjärtat slår. Modern är borta, men hennes liv fortsätter i diktjagets minne. Vandringen de gjorde tillsammans tio dagar före hennes död blir ett koncentrat av närhet, kärlek och förlust.

Här tycker jag att Economou är som bäst – när han inte behöver förklara världen utan bara försöker hålla kvar en människa.

Och sedan dyker Van Gogh upp.

Det är ganska typiskt för Livsskenet att man ena stunden befinner sig hos en döende pappa och nästa stund står framför Vincent van Gogh. Sedan kan det bli Delfi, Johannes på Patmos, Mikis Theodorakis, Harry Martinson eller Helene Schjerfbeck.

Det borde egentligen bli alldeles för spretigt och det blir det också ibland.

Men under alla dessa namn finns samma fråga: vad blir kvar av människan? Van Gogh finns kvar genom färgerna. Ritsos genom dikten. Theodorakis genom musiken. Föräldrarna genom minnet. Economou bygger en kulturhistorisk karta där de berömda och de bortglömda får stå bredvid varandra.

Och det gillar jag.

För Livsskenet verkar egentligen inte vara särskilt intresserad av berömmelse. Den är mer intresserad av närvaro.

Religionen finns också med överallt i boken. Kristus, Gud, Johannes, Golgata och Bibeln återkommer. Economou tvivlar och ifrågasätter. I dikten Kirill blir det betydligt hårdare toner. Här möter tron bomber, död och religiös makt som gått vilse. Det finns inga enkla svar där. Snarare en människa som försöker förstå varför vi behöver tro, varför vi tvivlar och varför vi fortsätter att ställa samma frågor.

Det är betydligt mer intressant än en diktsamling som redan vet allt. Men jag har också invändningar.

Economou tycker om stora ord och stora bilder. Geologi möter teologi. Havet möter döden. Stjärnorna möter poesin. Historien möter människans själ.

Ibland blir det väldigt vackert och ibland blir det lite för mycket.

En av de saker jag uppskattar mest är att Economou inte bara skriver om människor som redan fått plats i historieböckerna. I de senare dikterna möter vi bland andra Signe Persson, Kaisa Nihtinen, Inga Persson och Bengta Pålsson. Här riktas blicken mot människor som lätt hade kunnat försvinna ur historien.

Det är kanske här själva idén om Livsskenet blir som tydligast. En människa behöver inte vara berömd för att ha levt ett betydelsefullt liv.

I dikten Jag, Bengta Pålsson möter vi en åldrande kvinna i glesbygden som känner sig bortglömd av det moderna samhället. Hon lever nära djuren och blommorna, men också med ensamhet, fattigdom och känslan av att ha blivit övergiven av ”utvecklingen”. När hon föreställer sig sin egen död tänker hon att världen snart går vidare som vanligt. Ändå finns en envis värdighet i hennes slutliga konstaterande: hon har funnits till en stund.

Livsskenet är inte en bok som vill ge några enkla svar. Den vill hellre fortsätta ställa frågorna: Vad blir kvar av en människa? Vad gör minnet med oss? Kan konsten, naturen och orden hålla något levande när tiden går?

Och kanske är det där samlingen till sist håller ihop.

De gamla stenarna, föräldrarna, Van Gogh, de bortglömda människorna, Gud, havet och alla dessa platser är egentligen olika sätt att närma sig samma sak: människans korta tid på jorden och vår önskan att den ska betyda något.

Vi människor har ganska bråttom. Economous människor verkar däremot ofta vilja stanna upp och lyssna. På vinden. På träden. På de döda. På det som finns kvar när det vanliga bruset tystnar.

Kanske är det där livsskenet finns.

Inte som något mystiskt och färdigt svar, utan som det lilla ljus som fortsätter att finnas i andra människor, i minnen, i konst och i orden vi lämnar efter oss.