Vad händer när man tar tjugosex tarotkort, låter en konstnärs bilder möta en poets texter och börjar utforska deras symbolvärld? Kanske något sådant som ”Arcana”.

Jonas Ellerström och Åsa Schagerström har skapat en bok där dikter och bilder inte bara illustrerar varandra. Snarare tycks de befinna sig i ett ständigt samtal. Schagerströms bilder kommer först, och Ellerströms dikter växer fram ur mötet med dem. Resultatet är en bok som rör sig mellan tarotens gamla symboler och ett betydligt mer samtida landskap av minnen, relationer, ensamhet, förlust och existentiella funderingar.

Tarotleken är förstås ett tacksamt material för en poet. Samtidigt är den förrädisk. Symbolerna är redan så överlastade med betydelser att det är lätt att bara skriva det som kortet förväntas säga. ”Narren” förknippas med det okända, ”Eremiten” med tillbakadragandet, ”Döden” med förändring och ”Tornet” med sammanbrott. Utmaningen är att få korten att börja betyda något annat.

När Ellerström lyckas med det blir ”Arcana” riktigt intressant.

I dikten om ”Vagnen” finns en av bokens starkaste formuleringar. Här möts ”plikt och böjelse, hastighet och tröghet, energi och melankoli, det svarta och det vita”. Två krafter drar åt motsatta håll, och vagnen blir en bild av människans försök att hålla ihop dem.

”Det är inte en fråga om val, bara om att försöka undvika att vagnen välter.”

Det är en träffande bild av livet, men också av människans ständiga balansakt.

I ”Styrkan” gör Ellerström något ännu mer oväntat. ”Styrka kommer inte inifrån”, skriver han. Därmed vänder han nästan upp och ner på föreställningen om styrka som självbehärskning och viljekraft. Här blir styrkan i stället något som uppstår i mötet med det andra, genom närhet och beröring. Schagerströms bild av kvinnan och lejonet förstärker den läsningen. Det handlar mindre om att besegra än om att våga komma nära.

Det är ett fint exempel på hur text och bild kan arbeta tillsammans utan att den ena bara förklarar den andra.

”Eremiten” söker sig bort från världen och i Ellerströms version blir tillbakadragandet till slut också ett försök att dra sig undan själva språket:

”Dra sig bort från språket,
undan orden.”

Det finns något motsägelsefullt och samtidigt självklart i detta. Hur skriver man om det ordlösa utan att använda ord? Här finns en metapoetisk nerv som passar väl in i boken. Dikten närmar sig en gräns där språket inte längre riktigt räcker till.

I vissa av dikterna blir den filosofiska sidan däremot lite väl tydlig. Tarotens symboler är redan laddade med betydelser och ibland märks det att dikten har ganska mycket att leva upp till. Då finns risken att texten blir mer av en tolkning av kortet än en dikt som klarar sig på egen hand.

Det är också därför de bästa texterna är de där Ellerström lyckas överraska.

”Döden” är ett bra exempel. Här finns inget behov av stora dramatiska gester. I stället kommer bilden av ett avslutat schackparti: inga fler drag behöver göras, inga försvarspositioner behöver upprätthållas. Och sedan den konkreta gesten:

”Befriad reser du dig,
skjuter in stolen och går.”

Det är en fin förskjutning. Döden blir inte bara död utan också ett avslutat spel, slutet på behovet av att fortsätta försvara sin position.

Kanske är det ändå dikten om ”Yttersta domen” som tydligast visar vad ”Arcana” kan göra när tarotens symbolvärld möter vår egen tid. Här finns det gamla fotoalbumet, lådan med personliga papper och datorn som slutat fungera och förs till återvinningscentralen. Ett liv börjar lösas upp i ägodelar, minnen och fragment. ”vi sedimenterar ner i andras minnen, / blir till anekdoter och fragment.”

Den traditionella yttersta domen har förvandlats till något mycket mer vardagligt och samtidigt mycket mer sorgligt: Vad blir kvar av oss när andra en dag går igenom våra saker?

Det är här ”Arcana” blir mer än en bok om tarot. Den blir en bok om minne.

Och kanske också om vår tids sätt att försöka lämna efter oss något. Vi sparar fotografier, personliga papper och saker som en gång var självklara delar av ett liv men som efteråt bara blir fragment av en människa som inte längre finns där för att förklara dem.

Schagerströms bilder ger denna värld en egen kropp. De är inte några försiktiga dekorationer bredvid dikterna utan en viktig del av bokens uttryck. Det finns något fysiskt, mörkt och ibland nästan brutalt i hennes bildvärld, men också något lekfullt och egensinnigt som hindrar Arcana från att bli alltför högtidlig.

Det är kanske också det som gör samarbetet lyckat. Tarot är ett system av bilder som genom århundradena har laddats med betydelser. Schagerström plockar upp dessa bilder och gör dem till sina egna. Ellerström gör sedan samma sak med orden.

De bästa dikterna fungerar därför inte som facit till bilderna. De öppnar ytterligare en dörr.

”Arcana” spår inte framtiden. Den försöker läsa människan.

Det är en ganska stor skillnad.

För när tarotkorten används som svar blir de lätt förutsägbara. När de i stället används som frågor kan de fortfarande överraska. Då blir ”Narren” mer än den som står vid avgrunden, ”Vagnen” mer än den som vill framåt, ”Styrkan” mer än bilden av styrka och ”Döden” mer än själva döden.

De blir bilder för allt det där som vi själva fortfarande försöker förstå.

Och kanske är det just där ”Arcana” är som bäst: när de gamla korten slutar tala om framtiden och börjar tala om oss.