Carina Bergström är poet och författare, uppvuxen i Solna men sedan 1988 bosatt i Nedre Saxnäs i Sorsele kommun. Hon har gett ut flera diktsamlingar och naturen och det norrländska landskapet återkommer som viktiga delar av hennes författarskap. I Oktoberisen ljuger inte blir landskapet också en spegel för människan.

Redan innan den första avdelningen börjar möter läsaren ett ord med versaler: ”SÅRET”. Därefter följer fem delar, markerade med romerska siffror. I den avslutande delen återkommer ”TUNGBENET” och ”BRANDLJUD” som särskilt markerade inslag. Det ger Oktoberisen ljuger inte en tydlig komposition och får samlingen att framstå som en sammanhängande rörelse snarare än en rad fristående dikter.

Bergström skriver mycket om naturen, men det är egentligen inte naturen i sig som är bokens huvudämne. Det handlar snarare om skörhet, kropp, förlust och överlevnad. Människan befinner sig i samma värld som träden, fåglarna, insekterna och vattnet. Tid, temperatur och skador sätter sina spår i allt levande.

Det är när Bergström låter det konkreta bära betydelsen som poesin fungerar bäst. Formuleringen ”I förvirringen lade hon sig tillrätta / i solstrålarnas hängmatta” är ett sådant exempel – enkel, sinnlig och träffsäker. På andra håll blir naturbilden bärare av minne och längtan, som när den ”räddande vuxenhanden” kanske finns ”på stenhällen under björnmossan”. Här får naturen vara natur, samtidigt som den laddas med känsla.

Repetition är ett annat återkommande grepp. I en av dikterna upprepas ordet:

”Stoppa, stoppa, stoppa”…

Orden blir nästan till en fysisk handling. Att stoppa blir både konkret och symboliskt: något ska lagas, men också hejdas. Ett liknande grepp återkommer i ”Knyta, knyta, knyta”. Här arbetar form och betydelse tillsammans och det hör till samlingens mer övertygande grepp.

Problemet är att Bergström ibland har svårt att lämna sina bilder ifred. När en konkret iakttagelse följs av förklaringar om exempelvis förtroende, tacksamhet, förståelse eller överlevnad blir poesin ofta mindre intressant. Det som först öppnar en möjlighet för läsaren stängs när dikten själv berättar vad bilden betyder.

Det märks särskilt i de mer resonerande dikterna om naturen och livets villkor. I dikten som börjar ”Solens äppeldoft väckte mig” rör sig Bergström från sinnliga bilder – ”en syrlig sötma fick tungan att krulla sig” till ett nästan botaniskt språk om ”ojämn vattentillgång, obalanserad jordmån” och ”skadeinsekter, mögel eller svamp”. Det är ett intressant möte, men också ett exempel på hur poesin stundtals närmar sig det essäistiska.

Samtidigt håller samlingen ihop tematiskt. Att laga, knyta, hålla, andas och överleva återkommer på olika sätt. Naturen blir inte bara en bakgrund utan speglar också människans kropp, sårbarhet och försök att hålla ihop. Natur och människa går hela tiden sida vid sida.

En annan intressant förskjutning kommer i dikten om roboten. Här ställs människan mot det programmerade:

”ingen robot med förprogrammerade rörelser
ingen robot med inövade känslor”

Det ger samlingen en mer samtida dimension och blir ett intressant avbrott från naturbilderna.

Det finns alltså gott om idéer i Oktoberisen ljuger inte, och flera fina bilder. Men jag saknar ibland motståndet och överraskningen. Den riktigt starka dikten kan få läsaren att stanna upp inför något som inte omedelbart går att lösa. Här blir betydelsen ofta tydlig lite för snabbt.

Det gör inte boken misslyckad. Samlingen har en tydlig egen riktning och håller ihop kring sina återkommande teman. Litterärt når den inte alltid lika långt som sina bästa enskilda bilder. Här finns flera lyckade poetiska ögonblick, men också dikter där förklaringen blir starkare än själva bilden.

Och kanske är det därför ”SÅRET” är ett så bra ord att börja diktsamlingen med.

Ett sår behöver inte förklaras. Man behöver bara se det och känna det.