Stefan Albrektsson (f. 1969) är bosatt i Halmstad och verksam som musiker och elgitarrpedagog. Efter debuten med Upplysta mörkrum (2017), skapad tillsammans med fotografen Gunnar Sjödin, har han etablerat ett alltmer personligt poetiskt universum genom samlingarna ”Sjöstjärna”, ”Att fågla, att fly, att förbli” och nu ”Solkatter”.
Titeln ”Solkatter” fungerar som en nyckel till hela samlingen. Solkatten är ett flyktigt fenomen – en reflex, ett ögonblick av ljus som plötsligt uppstår och lika snabbt försvinner. På samma sätt fångar Albrektsson de små händelser som annars riskerar att gå obemärkta förbi: Fågelungars svajande huvuden, en katt som tassar genom gräset eller minnet av en gunga som för ett ögonblick trotsar tyngdlagen.
Det är poesi som bygger på uppmärksamhet. I dikten ”Mångfaldigandet av morgonsolar” räcker det med dagg på gräset för att världen ska fyllas av ”tusentals solar”. Naturen framträder inte som kuliss utan som en levande och föränderlig närvaro där allt står i förbindelse med allt annat. Samma känsla återkommer i ”Vårkänning”, där bäcken, mossan, fåglarna och det egna hjärtat tycks ingå i samma kretslopp.
Albrektsson har en särskild förmåga att förankra sina bilder i konkreta detaljer. I dikten ”Horisonter” blir naturens namn nästan till besvärjelser: ”ormbunke, sorgmantel, blåvinge, mossa”. Orden förvandlas till vägar in i världen.
Men ”Solkatter” är inte enbart en naturlyrisk samling. En lika viktig dimension är utforskandet av språkets möjligheter. I dikter som ”Poetik” och ”Att fånga katter i skrift” riktas blicken mot själva skrivandet. Här undersöks hur orden uppstår, hur de låter och hur de formar vår upplevelse av verkligheten. Albrektsson närmar sig språket med nyfikenhet och lekfullhet. Han lyssnar på ordens klang och rytm, vrider och vänder på dem, som om varje stavelse rymde ett eget landskap. Här märks också musikerns öra; dikterna bärs ofta fram av ljud och rörelser snarare än av berättelse eller dramatik.
Flera av samlingens starkaste dikter kretsar kring minnet och tiden. I ”Minnesresa till farfar och farmor” ställs filosofiska frågor mot vardagens konkreta föremål och sysslor. Här finns en längtan efter sammanhang i en tid som lätt reducerar livet till isolerade ögonblick. Det är en dikt som påminner om att mening ofta uppstår i relationer, minnen och vardagliga handlingar snarare än i abstrakta tankesystem.
Ibland ligger Albrektsson så nära sin förundran inför naturen att några dikter riskerar att stanna vid det vackra ögonblicket. Samlingens lågmälda ton gör också att vissa texter flyter in i varandra. Samtidigt är det just denna konsekventa närvaro som utgör dess styrka. När naturiakttagelserna fördjupas av minne, tanke eller språklig lek uppstår en resonans som stannar kvar långt efter läsningen.
Det är svårt att inte tänka på Tomas Tranströmers uppmärksamma blick för naturens förvandlingar och stundvis finns också en lekfull språkglädje som för tankarna till Werner Aspenström. Men Albrektsson har en egen ton, inte minst genom de återkommande kattmotiven och den nyfikna utforskningen av språkets ursprung och möjligheter.