Det finns en rad i Jens Unossons nya diktsamling ”De vilda djuren” som jag återkommer till efter läsningen:
”Nu var jag mer lik dem alla / än någonsin förr.”
Den skulle kunna stå som motto för hela boken.
För det här är en samling dikter som ställer en enkel men alltmer främmande fråga: Vad händer med människan när hon slutar betrakta sig som skild från det levande omkring henne?
I en tid där naturen ofta reduceras till antingen resurs eller rekreation skriver Unosson från en annan plats. Hans skogar är inte kulisser. Björnarna är inte symboler. Fåglarna är inte dekorationer i ett landskap. De är grannar och släktingar.
I ”De vilda djuren” finns vedtravar, odlingar, högafflar, hallonstrån och vinbärsbuskar. Ett liv nära marken. Men under det vardagliga pågår något annat. En långsam förskjutning där gränserna mellan människa och natur börjar lösas upp. Hamnskiftaren vaknar med näbb och vingar. Rötter och ord växer samman under marken. Tid blir något man stiger in i snarare än något man mäter.
Det är en poesi som rör sig i skymningen mellan realism och myt.
Jens Unosson är uppvuxen i Västerbotten och lever idag på en liten gård där han arbetar som självhushållande odlare och naturvårdare. Det märks. Inte som ett program eller en identitet, utan som erfarenhet. Dikterna är skrivna av någon som känner årstidernas växlingar i kroppen. Någon som vet vad det innebär att förbereda sig inför vintern, att vara beroende av marken, vädret och ljuset.
Samtidigt är ”De vilda djuren” långt ifrån någon idyllisk naturskildring. Tvärtom finns här ett starkt stråk av sorg.
Inte den stora dramatiska sorgen, utan den lågmälda. Den som infinner sig när man inser att världen förändras snabbare än människans förmåga att förstå förändringen.
Flera av samlingens finaste dikter kretsar kring minnet. Inte bara det personliga minnet, utan det som verkar finnas lagrat i landskapet självt. Under träden. I husen. I föremålen vi lämnar efter oss. I ”Före efter” sitter två människor vid det som blivit kvar och talar om det förflutna som om det fortfarande andas någonstans i rummet. I andra dikter öppnar sig märkliga sprickor i verkligheten där tid och otid flyter samman.
Det finns något nästan arkaiskt över dessa passager. Som om världen fortfarande vore befolkad av krafter som moderniteten ännu inte lyckats förklara bort.
Särskilt stark blir samlingen när den riktar blicken mot de vilda djuren på riktigt.
Dikten om björnen hör till en av bokens mest drabbande. Unosson behöver bara några få rader för att synliggöra den absurda relationen människan ofta har till naturen. Först lockar vi djuren närmare genom våra sopor och vårt sätt att leva. Sedan dödar vi dem när de kommer.
”Människorna / livrädda för naturen / Björnarna / döda för detta.”
Det är svårt att tänka sig en skarpare civilisationskritik uttryckt med färre ord. Unosson skriver fram en sorg över det avstånd som uppstått mellan människan och det levande. En sorg som också rymmer kärlek.
För kärleken till djuren och skogen genomsyrar hela samlingen.
Inte som romantik, utan som släktskap.
När diktjaget i ”Hamnskiftare” vaknar med näbb och vingar är det inte en fantasi om flykt. Det är ett igenkännande. Ett ögonblick där människan återfinner något hon länge varit skild från. Samma tanke återkommer i flera av samlingens dikter, där gränserna mellan människa, natur och språk långsamt löses upp.
Kanske är det just där bokens styrka ligger.
I en tid som ständigt uppmanar oss att definiera oss själva på nytt påminner ”De vilda djuren” om motsatsen: att vi redan hör ihop. Att vi alltid har gjort det.
Och kanske är det just det som ”De vilda djuren” ytterst handlar om.
Att stanna upp tillräckligt länge för att höra skogen tala igen.
Att förstå att vi inte står utanför världen.
Att vi hör till den.
Jens Unosson har skrivit en stillsam diktsamling med lång efterklang. En bok om ensamheten i att ha glömt sitt ursprung och om möjligheten att hitta tillbaka.
Till marken, till djuren och till det levande.