Havet säger ingenting.
Ändå går jag dit
som man går till någon
som redan vet.
Vågorna kommer inte med råd.
De frågar inte varför hjärtat är tungt.
De lägger bara sina kalla händer
mot strandens panna
om och om igen.
Jag sitter bland stenar
som har burit århundraden av väder.
De verkar förstå
att också människan
är något som nöts fram.
Långt ute
öppnar sig horisonten
Där ute finns inga förklaringar.
Bara ett blått rum.
Märkligt nog
blir det lättare att andas.
Som om havet tar emot
det jag inte längre orkar bära,
utan att behålla det.
Som om varje våg säger:
Du behöver inte vara stark nu.
Du kan vara lika trasig
som drivveden vid strandkanten.
Du kan flyta ett tag.
När jag går därifrån
är ingenting löst.
Men något har stillnat.