Det är något som skaver i den här diktsamlingen. Inte högt. Inte dramatiskt. Mer som ett ljud från rummet bredvid, något man först inte riktigt kan placera.

Människor äter, reser, älskar, skaffar barn, går till jobbet, väntar på bussen. Någon ringer om ett garagetak. Någon läser en väderleksrapport. Ett barn klappas på huvudet som en valp. Och någon kommer inte.

Det är ur den sortens material dikterna byggs.

Det vardagliga blir aldrig bara vardagligt. Under ytan finns hela tiden något som håller på att förskjutas.

I dikten ”Första dagen i skolan” räcker det med ett barns självporträtt – en svart fläck med armar och ben för att öppna en avgrund. Det är en bild som fortsätter arbeta i läsaren efter att dikten tagit slut. Barnets teckning blir också en bild av föräldraskapets osäkerhet: hur lite vi egentligen vet om dem vi älskar.

Det är en av bokens stora styrkor. Den litar på detaljerna.

En väderleksrapport kan bära på ett svek. Ett hotell kan bära på en separation. Ett köksbord kan bära på en hel familjs historia.

I dikten ”Molnfritt” ligger solen över Houston medan minnet av en annan verklighet sakta tränger sig fram. Alligatorerna, persikorna och den gassande värmen blir nästan för konkreta och därför blir den avslutande känslan desto starkare. Som om hela landskapet vet något som jaget försöker undvika.

Här finns också en svart humor.

Vidare i dikten ”Epps Street” blandas kärlek och vardag med hundar, barn och små absurditeter. Det är befriande att dikterna inte är rädda för det fula. Kärlek kan vara vacker, men den kan också vara kroppslig, besvärlig och löjlig.

Det är livet.

Och poesin blir kanske mest trovärdig när den vågar låta livet vara just så.

I dikten ”Vänta” blir upprepningen av ordet nästan hypnotisk. Att vänta som ett barn. Att vänta på tillstånd att tala. Att vänta som en idiot. Att vänta som den som älskar mest.

Till slut är väntandet inte längre något man gör.

Det är något man är.

Det finns en särskild sorg i de här dikterna som inte behöver skrika. Den ligger i relationerna, i det som inte blev sagt, i barnen som växer upp, i människor som långsamt glider bort från varandra.

Och mitt i allt detta finns kroppen.

Den fungerar inte alltid. Den åldras. Den älskar. Den gör bort sig. Den blir sjuk. Den minns. Den längtar.

Det gör att samlingen aldrig riktigt kan flyta iväg i abstraktion. Den har jord under naglarna.

De starkaste dikterna är också de där författaren vågar stanna kvar i det konkreta. När en svart fläck på ett papper får vara just en svart fläck. När ett garage bara är ett garage tills läsaren plötsligt förstår att det handlar om något helt annat och det är där poesin uppstår.

Inte i de stora orden, utan i sprickan mellan dem.

”Brev från Massachusetts” är en diktsamling om som handlar om familj, kärlek, separation, föräldraskap och ensamhet. Men kanske framför allt om det som händer med människan när det liv hon trodde var hennes börjar förändras.

Och det finns ingen enkel lösning på det.

Man väntar.

Man minns.

Man fortsätter.

Medan något som en gång var ett hem långsamt blir en plats man bara passerar på väg någon annanstans.