Midsommarnatten står lutad mot björkarna,
en gammal hemlighet
som känner igen oss.
Gruset på vägen glimmar efter dagens regn.
Någon skrattar bakom bastun.
Någon ropar ett namn
som flyger över ängarna
och blir till fågelsång.
Blommorna i kransarna vissnar redan långsamt,
men ingen bryr sig.
Allt som lever
vet att skönheten alltid går med bara fötter
mot sitt försvinnande.
Sjön håller himlen i sina händer.
Molnen driver genom vattnet.
En tystnad faller över skogen.
Man hör årstiderna byta plats.
Vi sitter kvar.
Ansiktena omkring elden
lyser som gamla fotografier.
Plötsligt börjar de andas.
Ingen talar om tiden.
Ändå går den förbi oss,
långsam som en båt i dimma.
Och natten
vägrar att bli mörker.
Den står kvar över fälten,
med händerna fulla av dagg och stjärnor.
Som om världen för ett ögonblick
hade glömt sin tyngd.
Som om allt vi förlorat
fortfarande vandrade bredvid oss
i det bleka ljuset.
Som om midsommarnatten visste något
om evigheten.