Det första jag reagerar på i Aya Kanbars splitternya diktsamling Kalven är hur snabbt verkligheten börjar lösas upp. En kyrka, myrra, gamla psalmer och en kvinna vid namn Lucia glider nästan omärkligt över i whisky, parfym, film, nattklubbar, vintagekläder och kropp. Det sakrala och det sensuella existerar sida vid sida, utan att dikterna försöker förklara motsättningen.

Lucia blir snart mer än en person. Hon blir en bild, en fantasi, en projektion – kanske också en spegel. Diktjaget betraktar henne med både ömhet och begär, men också med en rastlöshet som gör att kärleken aldrig riktigt känns trygg.

Det finns något nästan filmiskt över många av dikterna. Scenerna verkar uppstå framför läsarens ögon: ett café, en solnedgång, ett hotell, ett dansgolv, en kyrka, en gata efter en föreställning. Men miljöerna är aldrig bara bakgrunder. De fungerar som tillstånd i diktjagets medvetande.

Språket är särskilt starkt när det oväntade får uppstå utan förklaring. Bilder som ”sårskorpor i atmosfären”, ”en äppellund i paradiset” och ”en lunga fylld med mjukglass” ger dikterna en surrealistisk nerv. Det finns hela tiden en vilja att hitta en bild som inte redan är färdig.

Samtidigt är detta en mycket kroppslig poesi. Kyssar, dofter, hud, händer, alkohol och begär återkommer. Men erotiken är sällan renodlat romantisk. Den har en mörkare underton. När diktjaget talar om att vilja öppna någon, såra någon eller få någon att skrika blir kärleken också en fråga om makt, sårbarhet och gränser.

Det är kanske här samlingen blir som mest intressant.

För under all yta – parfymen, konsten, caféerna, musiken och de sofistikerade miljöerna – finns ett jag som egentligen längtar efter något mycket enklare: att bli sedd av en annan människa.

Därför blir raden ”vi är varandras förvrängda spegelbild” så central. Den beskriver inte bara relationen mellan två människor utan också diktens sätt att fungera. Den andre blir en spegel där jaget både känner igen sig självt och upptäcker något främmande.

Poesin rör sig också gärna mellan högt och lågt. Nouvelle vague, Michelinrestauranger, operabakelser och konstnärliga referenser kan plötsligt möta något rått, sexuellt eller vardagligt. Ibland blir denna ansamling av referenser nästan överlastad, men när den fungerar skapar den en alldeles egen estetisk värld – lite dekadent, lite surrealistisk och mycket medveten om sin egen teatralitet.

Det finns också en sorg under allt detta.

Det märks särskilt när det vackra plötsligt får en spricka. När människan bakom parfymen och kläderna träder fram. När längtan efter närhet blandas med rädslan för att bli avvisad. När det som först verkar vara lek visar sig handla om något betydligt allvarligare.

Formen förstärker detta. De långa raderna, de stora mellanrummen, kursiveringarna och de ibland nästan collageartade textblocken gör att dikterna inte bara ska läsas – de ska också betraktas. Texten får en fysisk och visuell dimension. Det passar väl med en poesi där konst, mode, film, musik och litteratur hela tiden flyter in i varandra.

Det bästa i Kalven är därför inte de mest spektakulära formuleringarna, utan de ögonblick då spektaklet plötsligt faller bort och den där märkliga insikten att kärlek ibland innebär att känna igen sig själv i någon annan – men i en förvrängd spegelbild.