Det börjar som en ganska absurd kärlekshistoria. En kvinna blir förälskad i en å.
Inte särskilt många diktsamlingar har en sådan öppningsreplik. Men Louise Halvardssons Åsexuell gör det och vägrar sedan släppa taget. Här finns en å som heter Assman, en poetisk kärleksrelation som är både erotisk, komisk, ekologisk och stundtals ganska sorglig.
Halvardsson har byggt hela samlingen kring ordet ”å”. Det blir inte bara ett vattendrag utan också ett språkligt lekfält. Samlingen är indelad i avsnitt som Återstoden, Åsynen, Åtrån, Årsverket, Åverkan, Åtskiljandet, Ångern och Återfallet. Inför varje del får vi en ordboksdefinition, nästan som om poeten försöker skapa ett helt eget lexikon för denna märkliga kärlek.
Och det fungerar.
För Åsexuell är lika mycket en bok om språk som om sex och natur.
Det är också där Halvardsson är som bäst. Hon tar vardagliga saker och vrider dem ett halvt varv. En flytt blir en separation. En badtur blir en erotisk akt. Vattennivån blir en känslomässig temperaturmätare. En burk med innehåll från ån blir en kärleksrelik i skafferiet. Till och med Blocket, bostadskön, Instagram, Platsbanken och bussarna får plats i denna märkliga romans.
Det gör att dikterna aldrig känns särskilt högtidliga.
Och tur är väl det.
Halvardsson skriver med en punkpoets direkta blick. Hon är inte rädd för kön, kroppsvätskor, ålder, celluliter, svett, urin eller dålig lukt. Tvärtom använder hon det som motmedel mot den romantiska naturbilden. Ån är inte någon vacker liten metaforisk bäck som skimrar i kvällsljuset. Den kan vara kall, grumlig, stinkande, lerig och full av sådant som människor slänger i den.
Precis som kärleken, alltså.
Det finns också en tydlig humor i hur berättarjaget behandlar ån som en faktisk partner. Hon visar bilder på ån när andra visar bilder på partners och hundar. Hon leker med tanken på jobb som å-ambassadör och åsköterska, räknar på avståndet till sin älskade och börjar till och med notera andra vatten på närmare håll. Och när tvivlet kommer googlar hon frågan: är det normalt att vara attraherad av en å?
Men under humorn finns hela tiden frågan: Vad är egentligen en kärleksrelation?
Måste den bygga på två människor? Måste den vara sexuell? Måste den vara ömsesidig? Och vad händer när den ena parten i relationen inte kan svara, protestera eller flytta med?
Där blir Åsexuell mer intressant än den första idén kanske antyder. Förhållandet till ån är dessutom märkligt asymmetriskt. Jaget kan älska, längta, bli svartsjukt, flytta och ångra sig. Ån bara ligger där. Eller rinner. Den är både älskare och landskap. Både kropp och plats.
Och kanske är det just det som gör separationen mot slutet så effektiv.
När berättarjaget flyttar till staden försvinner inte ån. Den fortsätter att rinna. Det är människan som har lämnat. Där finns plötsligt något betydligt sorgligare än alla tidigare sexuella ordlekar. Stadens vita väggar, hyreshus och spårvagnar ställs mot vattnet, gräset och kroppen. Avståndet blir konkret: över hundra kilometer.
Då blir Åsexuell också en bok om att lämna en plats man egentligen inte är färdig med.
Och det är kanske här Halvardssons punkbakgrund blir tydligast. Hon skriver inte den där sortens poesi där man försiktigt står bredvid känslan och betraktar den. Hon kastar sig rakt ner i den. Ibland med huvudet före.
Det kan också vara samlingens svaghet.
När samma sexuella bildspråk återkommer gång på gång tappar vissa dikter lite av sin kraft. Det som först känns provocerande blir efter ett tag en del av systemet. Ån har blivit så sexuellt laddad att nästan allt kan tolkas som sex. Ibland önskar jag därför att Halvardsson hade hållit tillbaka en aning.
Men samtidigt är det svårt att klaga på att en bok som heter Åsexuell är just… åsexuell.
Detta är en märklig och ibland överraskande diktsamling om begär, natur och behovet av att höra hemma någonstans. Den handlar om en å, men egentligen handlar den lika mycket om människan som står bredvid den.
Om att vilja bli sedd.
Om att vilja bli berörd.
Och om hur svårt det kan vara att lämna något som aldrig ens kunde följa med.