Måndagen
har sovit utanför dörren
hela natten.
När vi öppnar
kliver den in
utan att hälsa.
Den luktar blöt asfalt
och gammalt kaffe.
Den sätter sig vid bordet
och bläddrar
i våra liv.
Du har fem möten,
säger den.
Tre räkningar,
minst.
En kropp
som börjar protestera.
Vi frågar
om vi kan få tillbaka
söndagen.
Måndagen hånskrattar.
Söndagen,
säger den,
är redan använd.
Sedan tar den våra timmar
en efter en.
08.17.
09.43.
11.06.
Tiden ligger på bordet
som små döda insekter.
Vi går till jobbet
med måndagen
i bröstet.
Den åker med på bussen.
Står bredvid oss
i hissen.
Sitter mitt emot
under lunchen.
Ingen annan ser den.
Men alla känner
hur den väger.
På eftermiddagen
har måndagen blivit större.
Den breder ut sig
mellan skrivborden.
Den kryper in
i skrivaren.
Blinkar från lysrören.
Den gömmer sig
bakom orden:
effektivisering
besparing
omställning
utveckling.
När vi äntligen går hem
följer den efter.
Vi försöker springa.
Det går inte.
Måndagen har inga ben
men följer ändå efter.
Hemma
hänger vi av oss jackan.
Men inte måndagen.
Den stannar kvar
på våra axlar.
Vi lagar middag.
Den sitter med
vid bordet.
Vi duschar.
Den väntar
på andra sidan draperiet.
Vi släcker lampan.
Då lutar den sig fram
och viskar:
Det är bara
sex dagar kvar
tills vi möts
igen.