Det finns något sympatiskt i Olivia Sundbergs Rosenjord. Det är en diktsamling som vill komma nära. Nära minnet, kärleken, sorgen och allt det som fortsätter att finnas kvar i oss även när tiden går.

Olivia Sundberg, född 1999, debuterade 2019 med Tiden förändrar och följde upp med I mitt rosa rum 2023. Rosenjord är hennes tredje diktsamling. Sundberg använder naturen för att undersöka tiden och genom samlingen återkommer frågor om det som förändras, försvinner och ändå lämnar spår efter sig.

Det är en ganska lättillgänglig poesi. Sundberg skriver med ett vardagligt och direkt språk, korta rader och mycket luft på sidorna. Hon använder ofta det lilla och konkreta för att närma sig större känslor. Färger, natur, platser och minnen återkommer genom boken och blir olika sätt att tala om det som varit och det som fortfarande finns kvar.

Det är när hon blir konkret som jag tycker att hon är som bäst. Dikterna om mormor och morfar hör till det som fastnar. I en av dem skriver hon:

”Mormor o Morfar / mitt Lugn / o / min Ro”

Det är enkelt, men fungerar. De korta raderna och upprepningen ger dikten en stillsam och intim ton. Här behöver Sundberg inte ta till stora ord – det är snarare enkelheten och närheten som gör att dikten får fäste.

Samtidigt är Rosenjord inte en diktsamling som riktigt golvar mig. Många av dikterna är fina och känslorna är tydliga, men ibland blir det nästan lite för tydligt. Det som vill vara enkelt och direkt blir emellanåt så direkt att det inte lämnas särskilt mycket utrymme för läsaren att upptäcka något på egen hand.

Jag kan också sakna lite mer språkligt motstånd. Sundberg skriver om kärlek, separation, längtan, sorg och minne – ämnen som är välbekanta i poesin – men alla dikter lyckas inte förvandla dem till något riktigt överraskande. I vissa fall hamnar dikterna ganska nära dagboksanteckningen, där känslan finns där men det poetiska språnget uteblir.

Samtidigt finns det formuleringar där hennes sätt att arbeta med natur och känslor fungerar riktigt bra. Som här:

”du lever ditt liv i kontroll / noggrant utvalda färger / som noggrant utvalda personer / tillåts se”

Här blir färgerna mer än bara en vacker bild. De blir ett sätt att beskriva hur en människa väljer vad hon visar av sig själv och vad hon håller tillbaka.

Det finns en konsekvens i uttrycket. Sundberg skriver nära erfarenheter och känslor, snarare än att gömma dem bakom komplicerade metaforer. Det gör Rosenjord lätt att ta till sig och flera av dikterna har en fin omedelbarhet.

Det är också intressant att läsa boken utifrån Sundbergs tanke om naturen som ett sätt att undersöka tiden. Samlingen fungerar bäst när naturen faktiskt får en egen poetisk funktion – när färger, ljus, årstider och platser blir mer än bara stämningsbilder. Ibland lyckas hon mycket fint med det. Ibland känns naturmotivet däremot mer som en illustration till en känsla som redan är färdigformulerad.

Och kanske är det just här jag landar med Rosenjord: det är en fin och personlig diktsamling, men för mig blir den inte någon omvälvande läsupplevelse. Den arbetar med stora och välbekanta ämnen och gör det på ett varmt och lättillgängligt sätt.

När Sundberg litar på bilderna och detaljerna blir hon som mest intressant. När hon förklarar känslorna lite för mycket tappar dikterna däremot en del av sin kraft.

Det finns också en ömhet i flera av dikterna som är svår att värja sig mot. I en senare dikt skriver hon:

”Mormors händer är knutna / ber, o avslutar med / tack för idag”

Det är kanske just i sådana ögonblick som Rosenjord fungerar allra bäst. När Sundberg inte behöver förklara sorgen, kärleken eller tiden, utan låter en liten konkret bild bära känslan.

Rosenjord är kanske inte en bok som förändrar ens syn på poesi. Men den har sina ögonblick av värme, ömhet och igenkänning och ibland är det också nog.