De skriver om sig själva
för att världen ska förstå
hur intressant den är.
Deras hjärtan är oftast
lite trasigare än andras,
deras ensamhet
givetvis mer litterär.
De går genom staden
och ser en regnfläck
på trottoaren
och tänker:
det där är jag.
En kaffekopp blir symbol.
En separation blir bok.
En barndom blir trilogi.
Och när någon annan
börjar tala
lyssnar de artigt
medan de väntar på
att få tillbaka ordet.
De säger
att poesin handlar om världen,
men världen måste först
passera genom deras spegel.
Ibland skriver de
en dikt om ödmjukhet.
Den blir naturligtvis
mycket hyllad.