Fredagsintervju med Anders Lasander.

Anders Lasander är en finlandssvensk poet. Han arbetar sedan många år tillbaka inom social- och hälsovården.

Lasander är utbildad musikterapeut och har en magisterexamen i hälsovetenskaper. ”Den spröda kärleken” är hans andra bok. Hans första bok, ”Två teaterpjäser”, utkom 2013.

Hej Anders. Din debutdiktsamling heter ”Den spröda kärleken” (Boklund Publishing). Berätta om bokens framkomst.

– ”Den spröda kärleken” är en bok som vuxit fram under en mycket lång tid. Dikterna är skrivna under ungefär tjugofem års tid så från början fanns det ingen tanke på att de en dag skulle bli en diktsamling. De har skrivits i ett flertal städer runtom i Europa där jag bott under kortare eller längre tid. I Rom, Helsingfors och i Klaipeda i Litauen har största delen av dikterna sett dagens ljus.

Under många år låg de färdigskrivna dikterna i en byrålåda och samlade damm. Jag skrev helt enkelt därför att jag hade ett behov av att uttrycka sådant jag tänkte och kände. Efter hand började jag upptäcka att det fanns en röd tråd i många av dikterna. De kretsade kring kärleken och relationerna mellan människor. Då växte tanken fram att samla dem i en bok.

Titeln ”Den spröda kärleken” kom ganska naturligt. Jag tycker att ordet ”spröd” säger mycket om kärlekens väsen. Kärleken kan vara oerhört stark och samtidigt väldigt sårbar.

När du ser på ”Den spröda kärleken” som helhet, vad hoppas du att läsaren ska bära med sig efter att ha läst den?

– Jag hoppas framför allt att läsaren ska känna igen något av sig själv i dikterna. Kärleken är en av de mest personliga erfarenheter vi har men samtidigt något djupt allmänmänskligt. Vi älskar på olika sätt men längtan efter närhet och förståelse tror jag förenar de flesta av oss.

Jag skulle också vilja att läsaren reflekterar angående kärlekens skörhet. Vi tar ibland våra relationer för givna. Vi tror att människorna omkring oss alltid kommer att finnas där men ingenting är självklart. Relationer förändras, människor går skilda vägar och ibland förlorar vi någon som varit en viktig del av vårt liv. Kanske är det just det jag hoppas att läsaren ska bära med sig: att kärleken är spröd därför att den betyder så mycket för oss. Och att det som är sprött inte är svagt. Tvärtom kan det vara något av det mest värdefulla vi har.

Finns det någon särskild dikt i ”Den spröda kärleken” som har en speciell betydelse för dig och i så fall varför?

– Det finns flera dikter som står mig nära, men om jag ska välja en blir det ”Allvar och komedi”. Den betyder mycket för mig eftersom den ganska väl sammanfattar min egen syn på livet.

Låt oss konstatera att livet sällan är antingen ljust eller mörkt. Det är snarare en blandning av båda. Vi kan gå igenom perioder av sorg och förlust och ändå plötsligt befinna oss i en situation som får oss att skratta. Ibland händer det nästan mitt i sorgen. Jag tycker att det finns något väldigt mänskligt i det.

En rad i dikten som är särskilt viktig för mig är bilden av att vi går genom livet ”med ena foten i tragedin / den andra i komedin”. För mig handlar det om något grundläggande om människans tillvaro. Vi kan inte kontrollera allt som händer oss. Vi drabbas av sådant vi aldrig har bett om och ibland förstår vi inte ens varför livet tar den riktning det gör. Men mitt i detta finns också humorn och förmågan att skratta – inte minst åt oss själva.

Jag tror faktiskt att självironin kan vara ett sätt att överleva. Om vi kan se det absurda i tillvaron och ibland också vår egen litenhet blir livet kanske lättare. Därför tycker jag om slutet av dikten där livet beskrivs som både allvarligt och ”alldeles löjligt vackert”. Det finns en motsägelse där som jag gillar. Livet kan göra ont och samtidigt vara oerhört vackert.

När och hur började du själv skriva poesi? Minns du vad som fick dig att vilja skriva dikter från början?

– Poesi började jag skriva i slutet av nittiotalet. Före det försökte jag bland annat skriva korta noveller som också de ofta handlade om människorelationer.

Ända sen barnsben har jag varit intresserad av att läsa och skriva. I folkskolan tog mitt intresse för skrivande fart då jag fick uppmuntran av min lärare för mina uppsatser. Jag fick också spela huvudrollen i en skolpjäs som vi framförde på en julfest och som hade stor framgång. Dessa händelser främjade mitt intresse för konst.

Jag upptäckte att det finns känslor och erfarenheter som är svåra att uttrycka i ett vanligt samtal. Där blev poesin ett språk som passade mig.

Till en början skrev jag framför allt för mig själv. Skrivandet blev ett sätt att stanna upp och försöka förstå både mig själv och andra människor. Med åren har poesin därför blivit något av ett sätt för mig att betrakta livet. Jag kan få inspiration av något mycket vardagligt – ett möte mellan två människor, en promenad i naturen eller av ett musikstycke. Plötsligt finns där en bild eller en mening som jag vill skriva vidare på.

Vilka poeter har varit viktiga för dig genom åren?

– Det finns många poeter som har följt mig under olika perioder av livet. Jag har inte i första hand sökt mig till en viss litterär riktning eller stil utan till poeter som lyckas säga något väsentligt om människan med relativt enkla ord.

Edith Södergran har varit viktig för mig. Hos henne finns både styrka och sårbarhet och en känsla av att livet är större och märkligare än det vi kan förklara rationellt.

En annan poet som betytt mycket för mig är finlandssvenske Claes Anderson. Hos honom finns tiden, minnet och en stark känsla för det förgängliga. Och ett stort mått av humor.

Leonard Cohen har också påverkat mig även om vi kanske främst tänker på honom som sångare och låtskrivare. I hans texter finns något som jag känner starkt för: kärleken är sällan fullkomlig. Den rymmer begär, saknad och förlust – men människan fortsätter ändå att söka den.

Jag tror ändå inte att jag medvetet försöker skriva som någon av dessa poeter. Inspiration handlar för mig snarare om att upptäcka vad poesin kan göra.

Vad inspirerar ditt skrivande?

– Jag inspireras framför allt av människor och av livet självt. Det behöver egentligen inte hända något dramatiskt. Jag har lagt märke till att långa promenader i vackert väder längs en strand är en stark inspirationskälla för mig. Under promenader får jag ofta idéer och uppslag till dikter.

Naturen inspirerar mig att skriva. Havet, årstidernas växlingar eller ljuset en sommarkväll kan väcka minnen och känslor. Musiken är också en stark inspirationskälla för mig. Alla former av musik. Relationer mellan människor är en särskilt stark inspirationskälla för mig.

Men jag tror inte att man kan sitta och vänta på inspiration. Ibland kommer en dikt nästan färdig till mig men oftast börjar den med något mycket litet – en mening, en bild eller ett enda ord. Sedan måste man arbeta med den.

Hur ser din skrivprocess ut? Skriver du regelbundet och disciplinerat, eller kommer dikterna mer i perioder?

– Jag skulle säga att dikterna kommer i perioder. Jag är inte den typen av poet som sätter mig vid skrivbordet varje morgon klockan åtta och bestämmer att nu ska jag skriva en dikt. För mig fungerar poesin inte riktigt så. Den första impulsen måste komma någonstans ifrån – en känsla, en tanke, en bild eller något jag har varit med om.

Ibland kan det gå en längre tid utan att jag skriver särskilt mycket. Sedan kan det plötsligt komma en period då jag skriver flera dikter på kort tid. Ofta börjar det med några ord eller en mening. Jag brukar försöka skriva ner dem genast eftersom jag har märkt att en formulering som för stunden känns självklar fort kan glömmas bort.

Men inspiration är bara början. När jag väl har ett första utkast blir arbetet ofta mer disciplinerat. Då kan jag återvända till dikten många gånger. Jag stryker ord, flyttar rader och frågar mig om något verkligen behöver sägas eller om dikten blir starkare genom att lämna mer åt läsaren.

Jag tycker mycket om just den delen av skrivandet. En dikt kan vara ganska kort men ändå kräva mycket arbete. I poesin får varje ord en särskild tyngd. Ibland kan ett enda ord förändra hela diktens ton.

Jag låter också gärna en dikt vila. När man återvänder till den efter några dagar eller veckor ser man den med andra ögon. Då upptäcker man ofta sådant som man inte såg när man befann sig mitt i skrivandet. Så min skrivprocess är egentligen en blandning av spontanitet och disciplin.

Hur tänker du kring balansen mellan det personliga och det allmängiltiga i en dikt? Måste läsaren kunna känna igen sig för att en dikt ska fungera?

– Poesi börjar i något personligt. Det kan vara en erfarenhet, en känsla, ett minne eller ett möte. Men i samma ögonblick som dikten lämnar mig och möter en läsare händer någonting intressant: den är inte längre bara min.

En dikt om en erfarenhet jag gjort kan väcka minnet av något motsvarande hos läsaren. En kärleksdikt som har sitt ursprung i en bestämd situation i mitt liv kan plötsligt handla om läsarens egen kärlek. Det tycker jag är en av poesins stora möjligheter. Därför försöker jag att inte förklara allting i mina dikter. Om jag berättar exakt vem en person är, var vi befinner oss och vad som har hänt riskerar dikten ibland att ha mindre effekt på grund av för många avslöjanden. Jag vill gärna lämna några dörrar öppna så att läsaren kan gå in i dikten med sina egna erfarenheter.

Men jag tycker inte att läsaren måste känna igen sig bokstavligt för att en dikt ska fungera. Jag behöver inte själv alltid ha upplevt det som jag beskriver. Det viktiga är snarare att dikten berör någonting i mig. För mig är den bästa poesin därför inte en spegel som återger exakt det jag redan känner. Den kan också vara ett fönster mot en annan människas erfarenhet. Jag skriver orden men jag kan aldrig bestämma vad de kommer att betyda för den som läser dem.

Vad tycker du själv har utvecklats eller förändrats i ditt skrivande sedan du började skriva poesi?

– Mitt skrivande har förändrats ganska mycket, både språkligt och innehållsmässigt. När jag började skriva poesi för ungefär tjugofem år sedan tror jag att jag hade ett större behov av att förklara. Jag ville alltför mycket tala om för läsaren vad jag kände och vad dikten handlade om. Med åren har jag blivit mer sparsam med förklarande ord och låter läsaren själv tolka dikten.

I dag vågar jag lämna mer osagt. Allting behöver inte förklaras eller avslutas. Ibland kan det som inte sägs vara lika betydelsefullt som det som faktiskt sägs i en dikt.

Jag har också blivit mer uppmärksam på rytmen och på de enskilda ordens betydelse. När man skriver poesi upptäcker man hur mycket ett enda ord kan förändra. Jag arbetar därför mer med att stryka än jag gjorde tidigare.

Jag är inte samma människa nu som för tjugofem år sen. Mina värderingar om livet och poesin har förändrats. Jag tror därför att mina senare dikter rymmer fler nyanser.

Vad betyder poesin för dig i dag och varför fortsätter du att skriva?

– Efter ungefär tjugofem års skrivande har poesin blivit en del av mitt sätt att betrakta världen.När jag skriver försöker jag sätta ord på sådant som annars lätt förblir diffust – kärlek, glädje och en känsla av att tiden går allt snabbare ju äldre man blir.

Jag tror att skrivandet har gjort mig mer uppmärksam på små detaljer som vid första anblicken uppfattas som obetydliga. Jag fortsätter att skriva därför att jag fortfarande är nyfiken på människan. Skrivandet är också ett sätt att bevara något. Livet ångar på, människor kommer och går och minnen förändras. En dikt kan inte stoppa tiden men den kan fånga ett ögonblick innan det försvinner.