Andreas Holmström kommer från Nordmaling, Västerbotten. Han har länge sysselsatt sig med film och skrivande, läst filmvetenskap i Stockholm och Göteborg och arbetat som film- och skrivlärare. Holmström har gjort flertalet kortfilmer samt den 30 timmar långa ”Johan Jönson läser PropeneisiS – zoembient växelverkansvers, skriven och monterad av Johan Jönson och utgiven av Albert Bonniers Förlag 2021” som hade premiär på Littfest i Umeå 2026.

Enligt Holmström själv har han i pinsamt hög grad sysslat med gubbar, och gett ut böcker om Eric M. Nilsson, Hasse och Tage och Stig Larsson, samt gjort essäboken ”Bergmans sämsta filmer”. Har skrivit eller redigerat dikt närmast dagligen i omkring 25 år men det var inte förrän med ”Vakrum” (2023) som det fick sitt första publika uttryck. ”Hinna (1:1)” är hans tredje diktbok.

Hej Andreas. Vad betyder titeln ”Hinna (1:1)” för dig och när började den här diktsamlingen ta form hos dig?

– Den första frågan är, dumt nog, svår att svara på, eftersom jag har glömt bort varför jag gav det då ofärdiga manuset denna smått märkliga titel. Men jag kan säga som så, och det kanske är ett svar på frågan: ordet ”hinna” används i tre olika betydelser i diktsviten. Dels de självklara betydelserna som i ”hinna fram till något” och som i ”tunn beläggning”. Men det förekommer även i en tredje mening som hämtas från Nordmalingsbondskan – och säkerligen även från andra platser – där det betyder ”här”. Och ”(1:1)”, ja, då är väl det en hinna (i någon eller alla av de ovan nämnda betydelserna) som är lika stor både inne i och utanför boken. Men min förhoppning är att titeln kan fungera intresseväckande.

Eftersom jag ständigt skriver så vet jag inte riktigt när den här – som det visade sig – diktsviten började ta form, men jag vet att den var i princip klar för omkring två och ett halvt år sedan och skrivandet och redigerandet tog väl cirka ett halvår. Jag föreställde mig denna plats där jag också befunnit mig en gång: vid sjön Haukijärvi där poeten och självförsörjaren Verner Boström bodde tills han brann inne 1982. Då började det uppstå korta meningar och avbrutna strofer i huvet mitt, ofta när jag närmade mig sömnen. Så det var en period när jag klottrade ner diktrader i mörkret eller smög mig upp för att anteckna – för att inte väcka och störa min sambo. Det hypnagoga tillståndet kan sannerligen vara en rik fatabur.

I ”Hinna (1:1)” skriver du: ”det finns ingen dikt annat än tid”. Vad innebär den formuleringen för dig? Är dikten ett sätt att fånga tiden eller snarare ett sätt att uppleva hur den glider undan?

– Det är den enda raden i sviten som utgår ifrån Verner Boströms diktning, och det var också den sista jag skrev till boken. Jag ville ha någon enda liten spillra som kom från Verners egen diktoeuvre och just ordet och begreppet ”tid” (och tider, tiden) är central i Boströms dikter. Så jag tänkte helt enkelt att det skulle kunna vara något som Verner skulle kunna skriva under på, att all dikt är tid. Dessutom tycker jag om klangen ”ingen dikt” kontra ”än tid”. Själv har jag ingen ytterligare uppfattning om vad formuleringen innebär, även om det skulle få mig att låta som en lyktstolpe. Vet inte om diktande människor i allmänhet brukar ha svar på vad deras formuleringar innebär, i skrivandet och redigerandet funderar jag aldrig på sådant (då skulle jag inte kunna skriva) – och knappt eller aldrig när jag läser andras dikt heller (mina egna läser jag inte alls). Det kanske låter förmätet men för mig är det ett sätt att förminska dikten. Men jag kan ändå svara på den sista frågan: dikten är ett sätt att fånga tiden samtidigt som den glider undan.

Verner Boström känns som en viktig utgångspunkt för ”Hinna (1:1)”. Hur upptäckte du hans författarskap och vad var det i hans poesi och landskap som gjorde att du ville närma dig honom genom din egen diktning?

– Egentligen är inte Boström viktig alls för min bok, och jag kanske skulle ha hållit tyst om den bakgrund som ändå föreligger, men som det nu är så är ”Hinna (1:1)” tillägnad honom … Utgångspunkten är i mycket högre grad en sådan plats där Boström levde nästan hela sitt liv; flera kilometer väglöst land till en liten stuga vid en sjö där egna odlingar, fiske och jakt var förutsättningarna för överlevandet, måtten på livet.

Som de flesta hade jag inte hört talas om Boström innan Black Island Books gav ut hans (då) samlade dikter 2006 och Lars Mikael Raattamaa skrev om honom som ”en sensation” i Aftonbladet. Det är också precis vad hans diktning är: en sensation, varken mer eller mindre. Det är det mest säregna författarskapet i svenskspråkig diktarhistoria, någonsin. Hans envetenhet, upprepningsmani och totala avighet finns ingen like till. Det är som att han skrev helt frånkopplad resten av litteraturen, vid sidan av både sig själv och livet. Men samtidigt så handfast, rytmiskt, med stadig hand. Som ett bord eller en sten.

Så därifrån är det kanske inte så långt att söka upp hans boplats, några kilometer från Lappträsk i Norrbotten, eller det gjorde åtminstone jag och tvingade med en vän. Det är alls ingen speciell plats, av sådana finns tusentals, men det är ändå en plats. Och en plats där just Verner Boström bodde hela sitt liv. Sedan är det mycket i hans landskap som påminner om mitt eget, även om det är 40 mil mellan; barrskogen, de stilla sjöarna, avstånden och tystnaden.

I din diktsamling möts Norrbottens litterära landskap och dina egna erfarenheter av den västerbottniska havskusten. Hur mycket betyder geografisk hemhörighet för ditt skrivande?

– Platser går inte att undvika. Det är väl en utgångspunkt. Vet inte om hemhörighet är det viktiga, men platsen som sådan definitivt. Efter ”Hinna (1:1)” har jag skrivit fyra diktmanus som alla utgår ifrån specifika platser eller landskap. Däribland Saltoluokta fjällstation med omgivningar – inte minst det monumentala berget Lulep gierkav – där jag var på ett vistelsestipendium, och även Nordingrå vid Höga kusten samt också ett rent fantasilandskap, den tomma världsrymden. Det känns fruktbart och intressant med sådana utgångsvinklar, eller åtminstone fungerar det som tändvätska och lusttillförsel. Just nu så tycks det som att jag inte kan skriva på något annat sätt.

Dina dikter är ofta fragmentariska, med korta fraser och stora vita ytor. Hur arbetar du med pauserna och tystnaden på sidan? Börjar skrivandet med en språklig bild, en rytm eller kanske en känsla av att något saknas?

– Just i den här boken blev det så, formen passade innehållet, eller snarare kanske tvärtom. Som jag kom ihåg det ville jag komma åt en stämning av tomhet, av stillhet och långsamhet. En stämning där naturens egna tid, men även ordens/meningarnas egna tid, närmades och fick breda ut sig. Ofta var det också en rent faktisk bild jag såg i huvudet, något visuellt konkret som jag försökte förlänga till ordet och meningen.

Men de vida vita ytorna, pauserna och tystnaderna är helt klart fruktbara och en väsentlig del av läsningen. Låt det gå långsamt för helvete! Ett problem är bara att det känns idiotiskt att bruka så mycket papper för att säga … ingenting. Det är ju ett satans slöseri. Även om jag egentligen skulle vilja ge ut en massa diktböcker med enbart vita sidor – de kallas väl förresten ritblock – eller kanske med bara några få streck. Det tror jag denna erbarmliga samtid, som jag visserligen inte tror är särskilt mycket sämre än någon annan tid, skulle behöva.

Naturen, kroppen, döden och det religiösa bildspråket återkommer i boken. Hur förhåller du dig till det existentiella och religiösa i ditt skrivande? Är det något du medvetet söker dig till, eller växer det fram under arbetets gång?

– Jag söker mig inte medvetet till någonting men det som tillhörde eller tillförde just den här diktsviten något fick hitta sin plats däri. Så eftersom det i den tid när Boström levde både Bibeln och Gud var mer närvarande än nu, och dessutom finns explicit i hans språk, så var det en naturlig ingrediens att använda. Men å andra sidan finns det ju nåt existentiellt i mitt skrivande eftersom det är det som upptar mig: det dödliga i oss, det obegripliga och svindlande livet, kroppens och huvudets oförenlighet och denna planet under och runt oss som vi brukar och sönderbrukar.

I min recension skriver jag om hur dina bilder ibland öppnar för flera möjliga betydelser, men också om hur gåtfullheten emellanåt kan göra tolkningen svår. Hur ser du själv på balansen mellan det öppna och det abstrakta? Finns det en punkt där en dikt blir alltför ogenomtränglig?

– Det specifika ordet och den specifika formuleringen är det viktiga. Likaså rytmen, tonaliteten, färgen. Jag tänker ibland att det finns någonting i den här formuleringen men jag vet inte vad. Detta någonting kan eller vill jag nog aldrig dissekera, även om jag skulle kunna ge den diverse namn, ”det oåtkomliga”, ”det ovissa”, eller något annat oanvändbart ord eller begrepp. Och denna hållning kan säkerligen bli alltför abstrakt för vissa läsare. Men inte för mig.

Men kanske finns det en punkt där en dikt kan bli alltför ogenomtränglig, vissa ser det nog som att Johan Jönson stundtals överskrider den gränsen, men det ser jag snarare som något intressant, givande, utmanande. Och varför ska man stanna vid det ogenomträngliga? Det verkar vansinnigt att stanna vid något alls, tycker jag. Men jag kanske borde understryka att det inte är någonting jag själv eftersträvar i mitt ”diktande”. Jag hoppas förstås att det ska gå att läsa det jag skriver.

Du arbetar både som poet, litteraturkritiker och filmskribent. På vilka sätt påverkar dessa verksamheter varandra?

– Hmm, vet inte. Skriva kritik gör jag ju mest för att få in pengar, den så kallade poesin gör jag bara för att göra. Det låter säkert löjligt men det som kommer ut i form av poesi går för mig att jämföra med öronvax, ögonsekret eller en hemorrojd. Allt kommer från min kropp och är lika verkligt och lika basalt. Lika obegripligt och lika fantastiskt. Skillnaden är väl att jag i något högre grad kan välja om jag ska skriva eller inte. Men å andra sidan får väl allt jag läser, ser och skriver om plats i poesin. På nåt sätt, även om det inte märks.

Du har tidigare gett ut ”Vakrum” och havspendyl och nu senast ”Hinna (1:1)”. Ser du de här böckerna som delar av ett större poetiskt projekt, eller försöker du hitta ett nytt uttryck för varje bok?

– Nja, projekt är nog för mycket sagt, men jag är helt klart intresserad av att hitta nya uttryck, annars blir jag utled. Jag försöker överraska mig själv, även om det är i det närmaste omöjligt. De första två böckerna liknar nog varandra lite för mycket, åtminstone när det gäller den brokiga eklektiska formen. Men som François Truffaut (och säkert nån innan honom) sagt, att de som håller på med konstnärliga uttryck bara har tre ämnen som de traderar om och om igen. Så kanske det är, men jag har inte utrönt vilka mina ämnen är … än. Vet inte ens om jag kan göra det, det kanske de få som läser böckerna är mer lämpade att göra.

Avslutningsvis, vad hoppas du att läsaren ska bära med sig efter att ha läst ”Hinna (1:1)”?

– För att låta som en upprepning och efterapning, något författare av böcker sagt lika länge som de har funnits, antar jag: Det lämnar jag till (den mycket eventuelle) läsaren. Men framförallt så är det roligt om en enda person läser skiten, och på nåt sätt begriper vad som där står. För om man ger ut små böcker på ett litet förlag som Trolltrumma så är det ju som att kränga fanzines, en fjärt i rymden.