Hej Edith. Örnen och Kråkan startades 2017 som ett experiment inom Kritiklabbet kring hur dagskritiken skulle kunna utvecklas ekonomiskt, tekniskt och estetiskt. Vad var det viktigaste problemet ni ville lösa då och hur har den ursprungliga idén förändrats under de här åren?

– Magnus William-Olsson är egentligen rätt person att svara på frågan då jag anslöt först 2021 men jag kan säga så här mycket: sajten föddes ur insikten om att poesikritiken under slutet av 10-talet genomgick ett slags stålbad i dags- och kvällspressen, textantalet sjönk och texterna blev allt kortare. De längre, fördjupande texterna om det poetiska verket blev följaktligen mer sällsynta. Jag tror att Örnen och Kråkan i första hand var ett svar på detta. Och än idag är det vårt huvudsyfte menar jag, att kunna erbjuda den poesiintresserade läsaren välgrundad, genomtänkt och snyggt formulerad kritik.

Ni ville skapa en plats för fördjupad poesikritik som samtidigt skulle vara gratis för läsaren och ge rimliga arvoden till skribenterna. Hur fungerar den modellen i praktiken i dag?

– Att våra texter är gratis är en av Örnen och Kråkans raisons d’être. Sedan är det klart, den stigande inflation som vi sett under 20-talet, påverkar ekonomin. Å andra sidan har vi ökat våra annonsintäkter på senare år. Så modellen är hållbar skulle jag säga, om än ansträngd.

Ni publicerar en essälång recension varje vecka. Hur resonerar du när du väljer vilka böcker och kritiker som ska få plats? Vad är det som gör att en viss poesibok känns angelägen att lyfta fram?

– Det är kanske den i särklass viktigaste frågan för mig som redaktör, att motverka all form av slentrian-urval. Jag är noga med att läsa allt som landar på min dörrmatta. Frågor jag ofta ställer mig är: Är det angeläget? Är det ett verk som kan generera bra kritik? Är det ett författarskap som intresserar mer än andra? Sedan gäller det så klart att para ihop rätt bok med rätt kritiker, det är också en viktig del i processen. Vår ambition är att de bästa skribenterna ska skriva hos oss, men ”stallet” är så klart i ständig fluktuation. En del av mitt jobb är att hålla koll på nya, talanger och pröva dem hos oss.

Vilka ingår i redaktionen utöver dig, och ungefär hur många frilansande skribenter medverkar regelbundet på Örnen och Kråkan?

– Redaktionen består av mig och Magnus William-Olsson som är ansvarig utgivare. Vi publicerar 30 texter om året, ca 25 skribenter delar på uppdragen.

Örnen och Kråkan beskriver sig som en central punkt för svensk poesikritik, och en poesibok kan hos er bli föremål för en essä, diskuteras i Poesipodden och så småningom ingå i Poesiåret. Hur ser du på samspelet mellan de olika formaten, och vilken roll vill du att Örnen och Kråkan ska ha i den svenska poesikritiken framöver?

– Samspelet är viktigt. I podden finns möjlighet till högtflygande diskussioner och inte minst poetisk högläsning, vilket jag tycker är underbart och ett viktigt komplement till våra mer analytiska texter. Och i den årliga, beställda essän som publiceras i Poesiåret finns utrymmer för metaanalyser, överblickar och trendspaning. Självklart vill jag att Örnen och Kråkan ska inneha en central roll vad gäller svensk poesikritik, att vi ska den självklara go-to-tidsskriften för de som verkligen älskar välskriven kritik. men vilken roll vi verkligen spelar är svårt att säga. Det är vanskligt att få en blick på sig själv utifrån.

Du har själv talat om hur man kan förvalta Örnen och Kråkans kvalitetsfokus utan att bli bekväm. Vad är det som riskerar att göra poesikritiken bekväm och hur undviker man det?

– Idag är ju Örnen och Kråkan mer eller mindre väletablerade i den poesikritiska offentligheten, vi är inte längre något punkigt experiment. Alltså finns alltid risken att man ”institutionaliseras”, att man börjar göra jobbet i farten och liksom glömmer sitt ursprungliga ärende. Det enda sättet att undvika det är att påtala det för sig själv, om jobbet börjar kännas slentrianmässigt är risken att texterna också blir det. Lyckligtvis känner jag inte så. Jag älskar mitt jobb.

Vad var det som från början väckte ditt eget intresse för poesi? Minns du någon poet eller diktsamling som fick dig att förstå att poesi kunde vara något mer än bara litteratur?

– När jag fyllde tolv fick jag poesiantologin Kärlek och uppror av en klasskamrat. Jag fullständigt sögs in i den, från första sidan. Det var något med formen som tilltalade min hjärna. Bilderna som väcktes och fyllde mig med de mest underliga känslor. En fantastisk drog, kort sagt.

När du läser så mycket samtida poesi som du gör: vad är det som fortfarande kan överraska dig?

– Ingen bok är någonsin den andre lik, skillnaden mellan en diktsamling och en annan kan vara milsvida och sitter inte ihop med genren. Så att jag läser mycket poesi gör mig inte mätt på något sätt. När en dikt träffar rätt, då är jag tillbaka på flickrummet, samma starka känsla som när jag uppslukades av poesi för första gången.

Om du skulle rekommendera en enda samtida diktsamling till någon som tycker att poesi är svårtillgänglig – vilken skulle du välja, och vad skulle du säga till läsaren om den?

– Läs Lennart Sjögren, allt av honom, men gärna hans senaste Vi är en och vi är många. En perfekt avvägd diktsamling, lika delar mystik och konkretion.

Avslutningsvis. Ditt namn, Edith Söderström, ligger ju väldigt nära Edith Södergran, en av de mest betydelsefulla finlandssvenska poeterna. Har Södergran någon särskild betydelse för dig som poesiläsare?

– Om det har! Södergran var en av de poeter jag fann och älskade i diktantologin som jag nämner ovan. Hon nockade mig. Det var starten på en livslång kärlek, som glöder lika starkt än i dag. Mina föräldrar påstår att jag är döpt efter henne, eller i alla fall att hennes namn inspirerade dem. Så jag står i evig skuld till denna skaldinna. Så självlysande och djärv. Får jag i mig några glas på en fest, händer det ofta att jag citerar henne. Säg var det inte en försmak av ogråtna tårar som liksom en eld på din tunga brann…

(Foto: Julius Jorborg)