Max Nilsson är född 1997 i Sollefteå men bor för tillfället i Göteborg. Han växte upp med drömmen om att bli fotbollsproffs men började efter gymnasiet fokusera mer på sociologi, djurrätt och poesi. Just nu jobbar han som arbetskonsulent. I oktober 2026 släpper han den engelska diktboken ”Curly Jeans”

För de som inte känner till dig: Vem är Max Nilsson och hur kom det sig att du började skriva poesi?

– Jag växte upp i en liten stad, Sollefteå, med fotbollsdrömmar och flyttade till Halmstad för att gå fotbollsgymnasium. Efter gymnasiet har det istället varit sociologi och djurrätt som intresserat mig. Och varför jag började med poesi var väl lite av en slump, några av mina barndomsvänner är musiker och jag ville gärna vara med när de spelade in låtar. Men då jag inte spelade något instrument kom tanken att jag kunde försöka skriva låttexter istället, som senare gjordes om till dikter.

Din debutdiktsamling ”Det är så himla soligt” kom 2023. Vad var det du ville undersöka eller fånga när du skrev den boken?

– Det fanns till en början ingen tanke på att skriva en bok, men jag märkte att det var roligt att försöka skriva om dubbelheter så det blev väl som ett tema tillslut. Jag tyckte att det kunde ge texterna en rytm eller tempo som kändes kul att skriva i, men också att det gav utrymme att leka med hur situationer kunde beskrivas.

Tre år senare kommer ”Curly Jeans”. Vad tycker du själv har förändrats i ditt skrivande mellan de två böckerna?

– Överlag så är böckerna nog ganska lika, både i vad dikterna handlar om men också i sättet de är skrivna. Den största skillnaden är nog att ”Curly Jeans” känns mer sammansatt och enhetlig, mer hel. Men jag har inte riktigt kommit på anledningen till detta.

Båda samlingarna rör sig mycket kring vardagen, små detaljer, människor och förflyttningar. Varför är just det vardagliga så intressant för dig som poet?

– Det är nog för att den är så tillgänglig, man är alltid i den och den är alltid omkring en. Jag tycker att det gör att den är väldigt dynamisk och innehållsrik i sig själv, att det inte alltid behöver göras så mycket mer än att beskriva den.

Vilka poeter eller andra författare har påverkat ditt sätt att skriva? Finns det någon poet du återkommer till särskilt ofta?

– Jag läser inte så mycket poesi, men jag kommer ihåg att Patti Smiths dikter i slutet av boken ”Just Kids” var några av de första texterna som jag verkligen fastnade för. Det kändes som att texterna skulle skrivas precis på det sätt som Patti Smith gjorde. Så efter det har jag väl försökt bedöma mina egna dikter på samma sätt, att fundera på om köper jag texten jag skrivit eller om den behöver göras om/tas bort för att den känns konstlad.

”Curly Jeans” är skriven på engelska. Vad ligger bakom det valet?

– Det kommer egentligen också från att jag började skriva låttexter, det kändes roligt att skriva låttexter på både svenska och engelska. Sedan är det ganska skönt att skriva på engelska eftersom det känns som att jag får distans till dikterna. Dom upplevs inte lika utelämnande och det är ju trevligt ibland.

Båda dina diktsamlingar är utgivna på eget förlag. Varför har du valt egenutgivning framför att försöka hitta ett traditionellt förlag?

– Ja det är både ett frivilligt och ofrivilligt val. Det är så himla soligt skickade jag ut till flera förlag men fick den tyvärr inte antagen någonstans, så då tänkte jag att det är roligare att publicera och avsluta boken själv än inte alls.

Jag är inte så bevandrad bland möjliga förlag som trycker poesi, så inför ”Curly Jeans” var det också svårt att hitta ett förlag som inte avsade sig publicering av engelska böcker. Det kändes också som att det var dags att försöka få klar den boken så då bestämde jag mig bara för att köra på egenutgivning igen.

Vad tycker du är det bästa och svåraste med att själv ansvara för hela vägen från manus till färdig diktsamling?

– Även om det är svårt, förvirrande och stundtals jobbigt att göra nästan alla delar, eftersom allting är mer eller mindre nytt, är det väldigt kul att få vara involverad i processen. Det är roligt att få en inblick i vad som behöver göras och på vilket sätt. Det bästa är också att jag får möjligheten att jobba tillsammans med personer som jag känner, Elvis Lindgren som är en nära vän har exempelvis gjort omslaget till ”Curly Jeans”.

När man ger ut poesi på eget förlag måste man också själv hitta sina läsare. Hur har du upplevt den delen av arbetet?

– Det är klurigt att veta hur man ska nå ut på bästa sätt, förutom att ha ett release-event försöker jag ju göra en viss marknadsföring på sociala medier. Där når jag ju ut till de närmaste och kanske några fler, men hur boken ska nå ut till en bredare publik är något som jag fortfarande försöker klura ut. En sätt är ju också att gå till lokala bokhandlar och fråga om de vill sälja boken.

När du blickar framåt: fortsätter du på det här poetiska spåret, eller känner du att nästa bok kan bli något helt annat?

– Nästa bok kommer nog bli en mix av olika former. Tanken är att blanda dikter, dialoger och mer romanliknande stycken som beskriver omgivningar, situationer och händelser. Den kommer fortfarande vara skriven i en relativt fragmentarisk struktur. Just nu känns det nästan omöjligt att skriva något mer sammansatt än olika nedslag i en berättelsen.