Det finns något filmiskt över Hans Kjellssons Allt går runt. Människor, platser och minnen passerar förbi: tåg, parker, en kvinna vid ett fönster, musik och platser som verkar höra både till nuet och det förflutna. Det är en poesi som ofta arbetar med det som inte sägs, där fragment och små detaljer får bära på något mycket större…

Hans Kjellsson har en bakgrund som musiker. Han växte upp i Ronneby och började spela punk redan som tonåring, bland annat i banden The Drag och Hog. Senare arbetade han bland annat som lärare och rektor, innan skrivandet och musiken åter fick ta större plats. Som poet debuterade han 2022 med Bakom söderväggen. I dag spelar Kjellsson i bandet Timmer.

Det musikaliska arvet märks tydligt i Allt går runt. Lou Reed, Bob Dylan och andra referenser fungerar inte bara som kulturella markörer, utan också som tidsmaskiner. De förflyttar läsaren till en värld av ungdom, musik och förlorad tid. Det är som om vissa låtar, platser och människor fortfarande finns kvar någonstans i bakgrunden, trots att själva livet har gått vidare.

Melankolin är ständigt närvarande i Allt går runt, men dikterna blir aldrig riktigt tunga. Det finns en vardaglighet och ibland en torr humor som gör sorgen desto mer påtaglig. Ett helt liv kan plötsligt rymmas i några få rader: Du minns / en gång / på skidor / med termos och allt / och sen aldrig mer. Den typen av koncentrerade minnesbilder återkommer genom samlingen. Det stora och det lilla får existera sida vid sida och ibland är det just det vardagliga som säger mest.

Många av dikterna rör sig också fritt mellan olika platser och tider. I Ibland blir upprepningen nästan som ett mantra, där nya bilder hela tiden öppnar sig: tåg, parker, främmande vindar, människor som försvinner och minnen som återkommer. Det finns en drömlik logik i förflyttningarna, som om diktjaget befinner sig någonstans mellan det som har hänt och det som fortfarande kunde ha hänt.

Samtidigt är det en poesi som inte alltid släpper in läsaren. De många tidshoppen, miljöbytena och fragmenten kan ibland göra det svårt att få grepp om vad som egentligen står i centrum. Upprepningen i Ibland är effektiv, men efter hand blir formen också något förutsägbar.Samtidigt är det just i den fragmentariska formen som några av samlingens mest intressanta partier uppstår.

Särskilt intressant är det i I väntan på nästa domedag del 1 & 2, där dikterna delas upp i olika scener. De korta klippen, miljöbytena och de till synes lösryckta detaljerna bildar tillsammans en berättelse som läsaren själv får försöka sätta ihop. Det finns något drömskt i detta, men samtidigt är bilderna konkreta och jordnära: barndom, arbete, kärlek, rädsla, musik och åldrande. Fragmenten blir på så sätt delar av ett liv som långsamt träder fram.

Det är kanske också det som är bokens främsta styrka: den försöker inte återskapa det förflutna som något vackert och sammanhängande. I stället visar Kjellsson hur minnet fungerar – som lösryckta bilder, röster, platser och ögonblick som plötsligt dyker upp igen. Det förflutna är inte borta. Det har bara bytt form.