Max Nilsson skriver om vardagen. Om att gå omkring, prata med någon, vänta, passera en gata, sitta på en bänk eller titta ut genom ett fönster. Det låter kanske inte som särskilt mycket att göra poesi av. Men i diktsamlingarna Det är så himla soligt och Curly Jeans är det just i de vardagliga ögonblicken som Nilsson hittar sin poesi.

Båda böckerna är utgivna på eget förlag. Det märks också i ett projekt som tillåter sig att gå sin egen väg. I Curly Jeans driver Nilsson den friheten ganska långt. Dikterna är korta, fragmentariska och ibland så avskalade att själva gränsen mellan dikt och anteckning blir en del av läsningen.

De två böckerna ligger nära varandra, men det har hänt något mellan dem.

I debuten Det är så himla soligt är Nilsson fortfarande ganska konkret. Människor befinner sig på platser, rör sig genom staden, pratar med varandra och passerar olika vardagliga situationer. I en dikt rör sig jaget genom snön, en hall, en fest, torget, en spårvagn och ett dansgolv, innan det till slut går hem.

Som när han skriver:

”jag går omkring lycklig
det skaver varje gång”

Det är en ganska bra bild av Nilssons poesi. Det enkla finns där, men under det enkla finns något som skaver.

Eller när det bara heter:

”det finns ingen blinkning
men en ögonfrans
på din kind”

Det är typiskt för Nilsson att stanna vid en sådan liten detalj i stället för att förklara den. Ögonfransen behöver inte bli en symbol för något större. Den får bara finnas där, mitt i situationen.

Det är både bokens styrka och dess begränsning.

Det är så himla soligt är inte den mest omtumlande diktsamling jag har läst. Ibland blir den minimalistiska stilen träffsäker, ibland känns den mer som en upprepning av samma grepp. Det som i en dikt känns avsiktligt och laddat kan i nästa stund kännas tunt.

Samtidigt finns här ett eget sätt att se på vardagen. Nilsson hittar gärna poesin i det som annars riskerar att passera obemärkt.

Och det är framför allt det som blir intressant när man går vidare till Curly Jeans som kom ut 2026.

Här har Nilsson dragit åt skruven ytterligare.

Dikterna är på engelska och ofta mycket korta. Ord och fraser placeras bredvid varandra, sammanhangen blir lösare och mycket lämnas åt läsaren att själv sätta ihop. Trappor, gator, rum, parker, fönster och andra vardagliga platser återkommer, liksom veckodagar, morgnar, kvällar, år och framtid.

Människorna är fortfarande på väg någonstans. Men nu verkar de allt mindre veta vart de är på väg.

”they found themselves walking
not really knowing
where they were headed”

Det skulle nästan kunna vara en programförklaring för Curly Jeans.

Om Det är så himla soligt handlar om att gå omkring i vardagen, handlar Curly Jeans mer om att gå omkring i det som blivit kvar av den. Minnen, frånvaro, förlust och tid blir tydligare. Det som har hänt finns kvar i små saker, bilder och ögonblick.

I en av de bättre dikterna återstår:

”What’s left
in a glass
of wine
a spark
on this green bench
in a park”

Det är inte mycket. Men det behöver det inte vara. Här fungerar det avskalade, just eftersom bilden får stå för sig själv utan någon förklaring.

På andra ställen fungerar det mindre bra.

Det är här jag tycker att man måste vara lite hård mot Curly Jeans. Minimalism är inte automatiskt precision. Att lämna bort ord kan skapa luft, men det kan också skapa tomhet. Några av dikterna känns suggestiva och öppna. Andra känns mer som anteckningar där jag som läsare får göra jobbet utan att riktigt få något tillbaka.

Det är en hårfin skillnad och Nilsson hamnar på båda sidor av den.

När han hamnar rätt blir han däremot betydligt mer intressant än den avskalade formen först kan ge sken av. Upprepningarna börjar bygga ett slags eget system. Att gå. Att passera. Att mötas. Att inte mötas. Att minnas. Att försöka hålla fast vid något som redan har försvunnit.

Och kanske är det just tid som är den verkliga huvudpersonen i Curly Jeans, där den återkommer på flera sätt. Någon frågar hur många år som gått sedan en förlovning. Svaret blir två år, följt av gratulationer till de år som gått. På ett annat ställe blickar två människor mot framtiden, samtidigt som de verkar vilja stänga den ute. Tidigare dagar, framtid och nuet glider hela tiden in i varandra.

Det finns en fin motsägelse i flera av dikterna: en önskan att glömma och samtidigt en önskan att allting ska fortsätta påminna om det som varit.

Där blir Nilsson som bäst. När han inte försöker förklara känslan utan låter ett föremål, en rörelse eller en enkel situation bära den.

Det är också därför Curly Jeans, trots sina svagheter, blir den mer intressanta av de två böckerna. Inte nödvändigtvis för att varje dikt är bättre, utan för att Nilsson vågar gå längre med sin idé.

Från den ena boken till den andra går Nilsson från det konkreta mot fragmentet, från den tydliga situationen mot det mer öppna, från att beskriva det som händer till att försöka fånga det som blir kvar efteråt.

Det är en ganska liten rörelse på pappret.

Men i poesin kan den vara betydande.