Ann-Sofi Carlsson från Vasa är verksam som lektor i matematiska ämnen vid Vörå samgymnasium och har tidigare gett ut både novellsamlingar och romaner. Med Mörkret debuterar hon som poet. Det är en debut som snabbt visar att det inte alltid krävs stora ord för att närma sig de stora frågorna.

Det är något med den här diktsamlingen som gör att man efter ett tag slutar läsa dikterna som enskilda texter. De börjar i stället kännas som fragment ur samma medvetande. En människa rör sig genom dagarna, betraktar det som händer runtomkring och försöker samtidigt förstå vad tiden gör med henne.

Det kan handla om ett element som knäpper, en kopp te på ett café, en bil som ska besiktigas eller barn som ska skjutsas till träningar. Men under de vardagliga situationerna finns hela tiden något annat: en oro, ett minne, en trötthet, en känsla av att tiden håller på att ta slut.

Det är kanske det som gör samlingen så intressant. Den försöker inte skapa betydelse genom stora gester. Tvärtom låter den ofta det till synes obetydliga bära det existentiella.

”Mina yllesockor har fått hål.
Tiden borde stoppas.”

Det är svårt att skriva något sådant utan att det känns konstruerat. Här fungerar det eftersom de två meningarna plötsligt blir en och samma sak. Hålet i sockan och tiden som går hör ihop.

Tiden är ett av bokens stora teman. Barn växer. Ungdomar springer förbi. Fotografier framkallas och förvandlar det förflutna till minnen. Någon funderar på vad som kommer att finnas kvar när han själv har gått bort.

I text efter text finns känslan av att tiden aldrig riktigt står still och i en av de kortare dikterna skriver Carlsson:

”Att framkalla fotografier.
Se flera år i retrospektiv.
Plötsligt är de borta.
Den bästa tiden.
Ruuhkavuodet.”

Det är enkelt skrivet, men just därför träffar det. Sorgen förklaras inte. Den bara finns där.

Det är överhuvudtaget en av samlingens styrkor: Carlsson litar på läsaren. Bilderna får ofta stå för sig själva utan att följas av en förklaring om vad de betyder.

Samtidigt finns det partier där den konsekventa vardagstonen gör att dikterna riskerar att flyta ihop något. Men det är också en del av samlingens idé: de enskilda dikterna känns mindre som avslutade berättelser än som anteckningar från samma pågående tanke.

Många av dikterna är tydligt förankrade i ett jag. Vi möter en människa som skriver, väntar, minns, arbetar, oroar sig och försöker få vardagen att gå ihop.

Men det privata blir aldrig bara privat. När Carlsson skriver:

”Jag kan inte se framtiden.
Den är helt svart.”

så blir det samtidigt något större än en personlig utsaga. Det blir också en bild av vår egen tid.

På samma sätt dyker frågan upp i slutet på en annan dikt:

”Är vår civilisation dödsdömd?”

Den hade lätt kunnat bli övertydlig i en annan bok. Här kommer den mitt bland vardagens alla detaljer och blir därför snarare en spricka i verkligheten.

En annan viktig dimension är att boken också handlar om själva skrivandet. Diktjaget sitter på ett café och frågar:

”Varför jag inte kan skriva?”

Senare:

”Jag skriver i mörker.
När jag vaknar är orden oläsliga.”

Och i början av dikten efteråt:

”Jag skriver samma texter om och om igen.”

Skrivandet blir nästan ett tvång. Något som måste göras även när orden inte längre vill samarbeta.

Här finns också en självironi som jag tycker mycket om. Författaren tvivlar på skrivandet, men fortsätter ändå. Det finns något trotsigt i det. Orden kanske inte längre räcker till, men alternativet verkar vara ännu värre.

Det är lätt att kalla diktsamlingen mörk. Här finns ensamhet, åldrande, död, meningslöshet och en känsla av att världen håller på att glida en ur händerna.

Men den är inte utan värme. Någon hänger tvätt. Man packar upp saker och kokar soppa. Någon kryper in under sin mans täcke och värmer fötterna och det är just de där detaljerna som gör skillnad. Livet är fortfarande konkret. Det finns mat, kroppar, väder, barn, kärlek och rutiner.

Det mörka ligger inte någon annanstans. Det finns mitt i livet och det gör det betydligt starkare.

Dikt nr.3 (alla dikter i diktsviten är numrerade från 1 till 94) är en av samlingens pärlor. Elementet knäpper. Människor passerar utanför fönstret. Allt ser ut som igår och i förrgår.

”Det finns inget utanför rutan.”

En mycket stark slutrad. Den kan läsas bokstavligt, men också psykologiskt och existentiellt. Plötsligt blir fönstret lika mycket en gräns för medvetandet som en fysisk gräns mot världen.

Dikt 61 hör också till de starkare. Den börjar i poesin och slutar vid en väg som tar slut och insikten att det inte finns någon fortsättning. Här flyter skrivandet och livet nästan ihop.

Det fina med Mörkret är att den inte försöker lösa sina egna frågor. Det finns inga färdiga svar på varför vi skriver, varför vi lever, vad som finns kvar efter oss eller hur man ska förhålla sig till tiden.

I stället får vi följa en människa som tänker. Ibland är tankarna klara. Ibland motsäger de varandra. Ibland blir de absurda. Precis som människans tankar faktiskt fungerar och det gör att dikterna känns levda, snarare än konstruerade.

När man närmar sig slutet blir det tydligt att många av de till synes vardagliga observationerna egentligen har kretsat kring samma fråga hela tiden: hur man står kvar medan tiden går.

Den sista raden i Mörkret sammanfattar det på ett fint sätt:

”När simskolan börjar vänder det.”

Sommaren är fortfarande där. Solen skiner. Äppelträdet blommar. Men man vet redan att det snart är över.

Och det är också en bild av hela samlingen. Livet pågår. Och samtidigt håller det redan på att bli ett minne.

Mörkret är en lågmäld, mörk och stundtals mycket vacker diktsamling. Den behöver inte höja rösten för att göra sig hörd. Det räcker med ett knäppande element, ett par håliga yllesockor, en kopp te, en ruta mot världen.

Och någonstans bakom allt detta fortsätter tiden att gå.