Jonas Ellerström är författare, översättare och förläggare. Han har gett ut sex diktsamlingar, en essäsamling, en poesihistoria och ett par böcker om musik. Han är sydsvensk men bosatt i Stockholm. Gjorde under fem års tid årliga översikter av den finlandssvenska poesin i tidskriften Nya Argus. Har nyss skrivit inledning till Ralf Andtbackas stora samlingsvolym ”I Högländerna eller Nederländerna”.

Ellerström är aktuell med diktsamlingen ”Arcana. Tjugosex kort ur tarotleken” tillsammans med Åsa Schagerström (Ellerströms, 2026)

Hej Jonas. ”Arcana” tar sin utgångspunkt i tarotkortleken. Vad var det som gjorde att just tarot blev utgångspunkten för den här diktsamlingen?

– Jag hade länge – flera år! – velat skriva om tarotkorten men inte hittat rätt ingång. Jag funderade på att använda Pamela Colman Smiths ursprungligen svartvita bilder till den så kallade Rider–Waite-leken från förra sekelskiftet, men fastnade i mängden uttolkningar som redan finns. Att kommentarer till tarotleken så ofta begränsas till kortens praktiskt divinatoriska användning – spådomsaspekten – var också ett hinder. Jag ville skriva mer lyriskt och mer personligt.

Hur började samarbetet mellan dig och Åsa Schagerström? Var det hennes bilder som gav upphov till dikterna eller arbetade ni mer parallellt?

– Åsa hade sett i en av mina tidigare diktsamlingar,”Nattradio”, att jag har ett intresse för tarotkort och mailade mig några av sina fantastiska bilder. Jag visste direkt att här hade jag min nyckel, den utgångspunkt som skulle göra det möjligt för mig att skriva om tarotvärlden. I allt väsentligt föregår hennes textila bilder mina dikter, men i och med att hon nygestaltat hela tarotleken – 78 kort – kom vårt arbete att en avslutande period löpa parallellt, och där finns en viss växelverkan. Men ännu viktigare är att Åsa kontinuerligt läste dikterna, kommenterade dem och flera gånger fick mig att helt skriva om en dikt. Alltid med bättre resultat.

Tarotkorten har redan en etablerad symbolik och betydelsevärld. Hur mycket ville du förhålla dig till de traditionella betydelserna och hur mycket ville du göra något helt eget av dem?

– Jag var från början inte helt klar över det, men hjälptes mycket av Åsas sätt att förhålla sig till bildtraditionen. Kunnigt men alltid självständigt, med en markerat kvinnlig infallsvinkel men inte strikt genuskodat. Hon kan utgå från Colman Smiths och andras tarotbilder och göra en fin ny version, men lika gärna gör hon en djärv och ögonöppnande nytolkning av ett kort.

Boken utgår från 26 av tarotlekens 78 kort. Hur gjorde ni urvalet och varför blev det just dessa kort?

– Boken rymmer samtliga kort i den så kallade Stora arkanan, alltså de symbolkort som är specifika för tarotleken. Här finns kort som Narren, Döden, Kejsarinnan, Den hängde och Styrkan, sammanlagt 22 stycken. Dessutom tog vi med ett kort ur var och en av de fyra sviter – Stavar, Bägare, Svärd och Mynt – som motsvarar den vanliga lekens spader, hjärter, ruter och klöver. Så 26 bilder och 26 dikter totalt, dessutom ett förord av mig och ett efterord av Åsa. Vi ville verkligen att det skulle vara en gemensam bok.

När du skriver utifrån en redan existerande symbolvärld som tarotens – känner du dig mer begränsad eller friare som poet?

– En given utgångspunkt är ofta stimulerande. Men att skriva efter en existerande bild, som dessutom ingår i en tradition och är uppbyggd kring betydelsebärande (snarare än enbart dekorativa) element är naturligtvis inte utan sina risker. Den största är antagligen att dikten blir alltför ekfrastisk, alltså en ren bildbeskrivning som sätter ord på bilden men inte lägger något till den. Åsa varnade mig ett par gånger – skriv din egen dikt! – och jag hoppas jag följt det goda rådet ordentligt.

Titeln ”Arcana” syftar på det fördolda eller hemliga. Vad är det som du tycker att poesin kan avslöja som vi annars inte ser?

– Poesin öppnar en parallell värld som samexisterar med, har en utgångspunkt i och berikar vardagsvärlden. Jag tänker mig att poesin är ett sätt att se, ett sätt att vidga synfältet. Vilka nya aspekter som sedan öppnar sig är individuellt. Jag är beredd att tala om poesin som en väg till återförtrollning av tillvaron, ett populärt uttryck som jag inte vill se som ett uppmjukande av konturer, en allmän luddighet, utan snarare som en skärpning av perceptionen och intensifiering av den betydelsepotential som livet rymmer.

Åsa arbetar med konst och du med ord. Hur har era två olika konstnärliga uttrycksformer påverkat varandra under arbetet med boken?

– Här kan jag bara svara för mig själv och samtidigt påminna om att Åsa som seriekonstnär (nu som Åsa Schagerström, tidigare som Åsa Grennvall) arbetar lika mycket med ord. För min egen del, alltså: utan hennes bilder hade mina dikter inte kommit till. Men det märkliga var ju att det visade sig handla om att skriva till bilderna, inte om dem.

Finns det någon dikt där tarotkortets betydelse ledde dig till något du själv inte hade väntat dig?

– Absolut. Att skriva – säkert också att göra bilder – är en upptäcktsresa. Allt står inte klart från början, definitivt inte för mig som försöker hålla mig själv och texten öppna för den objektiva, alltså meningsfulla, slump som André Breton talade om. Två kort kan jag nämna specifikt: Den hängde, som både Åsa och jag ger en mer positiv tolkning än den som tycks ligga nedlagd i bildsymboliken, och Styrkan, där det framför allt var Åsas bild (inte traditionella tolkningar av kortet) som fungerade som katalysator för dikten.

Om en läsare inte kan någonting alls om tarot, vad hoppas du att den personen ska få ut av ”Arcana”?

– Boken borde fungera utmärkt som en introduktion till tarotvärlden. Den ger kunskap, kräver den inte. Den läsare vars nyfikenhet har väckts kan sedan välja att utforska den existerande mängden av kortlekar i alla upptänkliga variationer och med en mängd tillhörande handledningar. Eller ta en mer personlig väg och ser tarot som en sfär av suggestiva tecken, som ett utrymme för bildmeditation. Det är vars och ens sak (och motsäger inte heller varandra).

Avslutningsvis. Om du skulle välja ett enda kort ur ”Arcana” för att beskriva var du själv befinner dig som poet just nu – vilket kort skulle du välja, och varför?

– Det får bli kort nr VII ur den stora arkanan, Vagnen. Det är, som jag ser det, inte något självsäkert kort, det uttrycker konflikt och besvärliga valmöjligheter, men i bästa fall rör sig vagnen framåt.

(Foto: Olle Torgny)