En morgon vaknade staden
och ingen märkte
att solen hade slutat gå upp.
Bussarna gick ändå.
Kaffet bryggdes.
Någon stod i kön
och blev arg
för att personen framför
tog för lång tid på sig.
På torget låg en människa ner.
Hon hade varit levande
några minuter tidigare.
Folk gick runt henne
som vatten runt en sten.
En pojke stannade.
Han såg på henne.
Hans mor tog honom i handen.
Kom nu.
Vi blir sena.
Och staden fortsatte
att andas genom sina ventilationssystem.
På kontoren
blinkade skärmarna.
På skärmarna
blinkade världen.
Ett nytt krig hade börjat
i ett land ingen kunde uttala.
En stad brann.
En människa skrek.
Någon tryckte på nästa bild.
Någon skrev:
fruktansvärt.
Sedan gick han och hämtade kaffe
med socker och grädde.
Det var så mörkret kom.
Inte med storm.
Inte med eld.
Det kom som en vana.
Det satte sig bredvid människan
på bussen.
Det åt hennes rädsla
lite i taget.
Sedan hennes vrede.
Sedan hennes sorg.
Till sist hennes förmåga
att bli förvånad.
Och när den första stjärnan
föll ur himlen
lyfte ingen blicken.
När den andra föll
fortsatte trafiken.
När hela natten började brinna
stod människor i sina kök
och väntade på att vattnet skulle koka.
Någon sa:
Det blir nog bättre imorgon.
Ingen visste längre
vad bättre betydde.
Och långt under staden
började något vakna.
Inte ett monster.
Något värre.
Något som hade väntat
på den dag då människan
inte längre skulle bry sig
om att världen dog.
Det öppnade ögonen.
Ingen märkte det.