Gamla trötta människor sitter vid sina fönster.
Dagarna rör sig förbi dem
utan att stanna.
De sjuka krymper mer för varje år.
Både kroppsligt
och i världens blick.
Som om smärta vore dålig estetik.
Som om rynkor störde algoritmen.
Som om långsamhet vore ett brott.
Och samhället går vidare
med sina blekta tänder,
sina gymkort,
sina filter
över allt som fortfarande är mänskligt.
Vi försöker bli odödliga i spegeln
medan de döende sitter kvar
och lär sig tystnadens alfabet.
En gammal man tappar sin medicinburk
på golvet i köket.
Tabletterna rullar iväg
som små månar
under kylskåpet.
Ingen musik spelas.
Ingen kamera zoomar in.
Ändå är det där
hela mänsklighetens hjärta ligger och skakar.
Vi har byggt tempel åt ungdomens hud.
Vi offrar våra själar där varje dag.
Köper nya ansikten.
Nya kroppar.
Nya lögner att bära genom köpcentrumens neonljus.
Men de gamla och sjuka –
de bär hela liv
som knappt någon längre bryr sig om.
När de går genom sjukhuskorridorerna
är det som bibliotek brinner långsamt
utan att någon drar brandlarmet.
Och de sjuka människorna
som vaknar klockan fyra av smärta,
de vet att kroppen alltid till slut
öppnar sin mörka dörr.
En kvinna på äldreboendet
stryker sin hand över bordsskivan
som om hon försökte minnas träets namn.
Utanför fortsätter världen
att fotografera sina luncher.
Och himlen över henne
är lika enorm
som över de första människornas morgon.
Det är något fruktansvärt
med ett samhälle
som hellre kastar bort människor
än sin fåfänga.
En dag kommer även de så kallade vackra
enligt världens mått
att sitta ensamma i skymningen
med huden full av november.
Ingen undkommer tiden.
Inte dom som ännu tror
att döden bara händer andra.
Och kanske är det först då
vi förstår
att den största skönheten aldrig bodde
i den perfekta spegelbilden,
utan i handen
som darrar
men fortfarande försöker nå
en annan människa.