Människan går genom dagen
som en tunn låga
förbi dragiga rum.
I väntrummet lyser en telefon i någons hand.
Björkarna står stilla på sjukhusets gård.
En fluga slår mot fönstret gång på gång.
Ett namn glöms.
En hand darrar till vid kaffekoppen.
Hissen stannar mellan våningar.
Ändå fortsätter gatorna.
Cyklarna lutar mot murarna
efter dagens värme.
Om natten hörs elementen tala
i de gamla husen.
Små järnröster i rören.
Och någon sover oroligt
med fönstret öppet mot gården
där det sena försommarljuset dröjer.
(Nyskriven dikt 24.5.2026. Bild från Pixabay)