Alla mödrar
bär en hemlig sol
under revbenen.

Ni är havet före gryningen,
den svarta jorden i april
som spränger frosten med bara tystnad.

Ni går genom världen
med barnens drömmar fastsydda i era kroppar,
med sömnlösa nätter som stjärnor i håret,
med händer som luktar blod, bröd, regn.

Och världen förstår er inte.

Den bygger sina städer av järn och pengar,
men ni bygger människan.

Ni står kvar
när husen mörknar,
när kärleken blir sjuk,
när vintern flyttar in i ett hem
och ingen längre vet hur man ber.

Mödrar,
ni är inte små.
Ni är inte skuggor vid köksfönster.

Ni är kontinenter av eld.

Ni bär framtiden
som om den vore ett sår och en hymn
på samma gång.

Idag tänker jag på alla mödrar.

Ni är större än sorgen.
Större än historien.

När männen talar om makt
fortsätter ni att hålla universum levande
med en hand mot ett barns panna.

Det är den högsta formen av styrka.

Hela jorden vilar
i era hjärtan.

(Foto från Pixabay)