Juni öppnar sina händer.
Ljuset faller över marken
som om världen just har blivit skapad.
Björkarna är vakna i sina gröna lågor.
Havet bär himlen på ryggen.
Jag går genom dagen
och känner hur någonting börjat andas.
Inte i träden.
Bakom dem.
Människor väntar på bussar.
Någon bär hem jordgubbar.
Någon stannar vid ett övergångsställe
och ser upp mot molnen
utan att veta varför.
Allt är sig likt.
Allt är förvandlat.
De långa kvällarna
vandrar genom staden
och samlar ljus i fickorna.
Fönster står öppna.
Gardiner rör sig långsamt.
Från en balkong hörs skratt
som redan tillhör minnet.
Juni,
du märkliga rike,
du låter gräset stiga ur jorden
som gröna tankar.
Du låter nätterna blekna
innan de hinner bli mörka.
Du lär oss att skönheten
alltid är på väg bort
och därför stannar hos oss.
Vid stranden står vassen stilla.
En fågel korsar himlen.
Ingen lämnar något meddelande.
Ändå känns det
som om hela världen
försöker säga något.
Och när gryningen kommer
är den så ljus
att även sorgen
får ett ansikte av guld.
Och över det tysta havet
fortsätter ljuset
utan att fråga vart.