Bastun står kvar
som en gammal tanke
man inte riktigt gjort sig av med.

Går dit i skymningen
med handduk över axeln,
som om man bar på något enkelt
och urgammalt.

Dörren öppnas.

Värmen kommer emot en
utan språk.

Bänkarna mörka av år,
träet mättat av värme och tid.
Någon har lämnat kvar en doft
av björk, tvål och tystnad.

Dagen svettas ut genom huden.
Räkningarna, nyheterna,
dagens små förluster.

Orden man borde sagt annorlunda,
namnen på sådant
man inte längre försöker förstå.

Vattnet kastas på stenarna.

Ett kort våldsamt ljud
som om själva tystnaden
fick feber.

Ångan gör något med människorna.
Det blir svårare att låtsas vara någon annan.
Ingen behöver prestera någonting.

Bara sitta.

Värmen andas genom oss.

Utanför väntar sjön
med sitt stilla mörker.

Och när man till slut går ut
är kroppen märkligt lätt
under himlen.

Som om någon skruvat loss
en tung maskin inuti.

(Bild från Pixabay)