det börjar oskyldigt

en vit kant på läppen
en sked som dröjer
lite för länge i koppen

inget att tänka på

bara sötma
bara något som rundar av

men det stannar inte där

det lägger sig i språket
mellan orden
gör dem mjukare än de borde vara

löften smakar bättre
än de håller

du tar en till

och en till

inte för att du vill
utan för att något saknas
när det inte är där

det knastrar svagt
mellan tänderna

som om något går sönder
men för fint
för att märkas

kroppen minns först

en darrning
ett ljus som blinkar till
utan källa

sen mörkret efter

tyngre än det var innan

och ändå

du sträcker dig igen

som om det fanns något där
som inte går att ersätta

det djävulska sockret

inte smaken

utan väntan

på smaken

som aldrig riktigt kommer

bara löftet om den

om och om igen

(Nyskriven dikt 5/5-2026. Bild från Pixabay)